Piteåbygden har under årens lopp lämnat en stor tribut till "den röda strömmen" av unga män och kvinnor, som rest ut för att söka sin lycka i det "stora landet i väster". Numera torde det väl näppeligen finnas en släkt inom denna bygd, som inte har en eller flera anförvanter därute. Många lämna väl sin hembygd för att aldrig vända åter och assimileras med befolkningen i det nya landet, men ofta finner man ett starkt drag av trohet mot hembygden bland Piteåbygdens barn, som leva därute. För någon tid sedan berättades i ett amerikabrev om en s.k. piteåfest, som en av de många piteåkolonierna i västern firat, och därvid framskymtade just denna starka kärlek till hembygden. Deltagarna firade i verkligheten en åminnelsefest för sin hembygd och bl. a. betonades i skildringen den glädje festdeltagarna kände över att höra sin hemtrakts speciella dialekt talas.
Att känslan för hembygden lever stark hos dem, som nyss lämnat hemlandet, är i och för sig intet märkligt, men så mycket vackrare framträder detta drag, då det kommer till synes hos personer, som snart i sex decennier vistats därute. Om ett sådant fall av minnesgod hågkomst berättar hemmansägaren och poststationsföreståndaren Isak Lundström i Svensbyn. Saken föres på tal närmast med anledning av ett guldbröllop, som firats i Brandon, Dakota, mellan makarna Karl och Margareta Johnson. Fru Johnson, född Granberg, är bördig från Svensbyn och hör till de första av Pitebygdens barn, som sökte sig över till det fjärran landet. Hon avreste nämligen till Amerika för 57 år sedan, men är fortfarande varmt fästad vid sin hembygd och följer genom personlig korrespondens och tidningarna dess utveckling. Under de närmast följande åren avreste även fru Johnsons tre syskon till Amerika och så kom det sig att släkten Granberg numera icke har några anförvanter i sin hembygd.
Under en tioårig korrespondens med makarna Johnson har hr Lundström samlat en hel del uppgifter om den svensbyfamilj, som blev en av de första, som bröt sig bygd i det nya landet. Av dessa anteckningar återgiva vi här en del, och vi tro, att våra läsare med intresse skola taga del av skildringen.
Syskonen Granbergs fader var hemmansägare i Svensbyn. Den äldsta
systern, Emma Granberg, gifte sig år 1870 med muraren och
stenhuggaren L.P. Petterson från Skövde. Påföljande år
avreste denne jämte sin svåger Fredrik Granberg till Amerika.
Avresan skedde med båt från Piteå - norra stambanan var på
den tiden ännu inte byggd. Resan över Atlanten skedde i en
gammal båt, som efter nutida förhållanden knappast skulle godkännas
för sådan
trafik, och enbart atlantfärden tog sexton dygn i anspråk.
Resenärerna ställde färden till Michigan, där de arbetade i
skogarna ett år, under vilken tid de angrepos av tyfus, men
blevo återställda.
Den 21 juni 1872 avreste fru Pettersson, född Granberg, jämte makarnas lille son samt systern fröken Margareta Granberg, numera fru Johnson, från Piteå till Amerika. Samtidigt med de båda systrarna avreste fem andra personer från Piteåbygden, däribland tre svensbybor Robert Wiklund, Johan Olofsson och Jonas Risberg, samt en slaktare Westerlund från Båtskatan i Öjebyn. Hr Lundström hörde i sin barndom omtalas deras avresa, som då ansågs som en tämligen märklig händelse.
Deras resa över Atlanten blev en rekordfärd. Den var
avslutad på sex och ett halvt dygn, den snabbaste resa någon
oceanångare vi den tiden presterat. Resekostnaderna för de båda
systrarna belöpte sig sammanlagt till 105 amerikanska dollar.
Men så voro också båtarna på den tiden inte utrustade med så
många moderna bekvämligheter, som numera är fallet. Och i järnvägskupéerna
i Amerika satt man ännu på träbankar. I Chicago mottogos resenärerna
av
fru Peterson make, varefter resan fortsattes till Lockport,
Illinois, där de bosatte sig för det närmaste året.
Det blev ett tämligen långt år för de båda systrarna, som ledo av hemlängtan, och situationen förvärrades ytterligare av sjukdom, alstrad av klimatombytet, varvid makarna Petersons lille son dog.
På våren 1873 befunno de sig åter på resande fot. Då anträddes i sällskap med ett trettiotal vänner resan till vildmarken, till indianernas land, närmare bestämt till en plats, som då benämndes Dakota territory, men sedermera blev South Dakota. De reste med tåg från Chicago till Elk Point, därifrån fortsattes resan med hästskjutsar, men en stor del av resan måste tillryggaläggas till fots i regn, snö och slask.
Den 23 april 1873 anlände de blivande nybyggarna till Sioux Falls, där de inrymdes i några baracker. Vid ankomsten till bestämmelseorten hade stadens hela befolkning. 60 ā 70 personer gått ut för att möta dem vid stranden av Sioux-älven. Före deras ankomst hade nämligen bud ingått till stadens befolkning, att de befunno sig på väg dit, och man var glad över att nybyggarkolonien utökades. Numera räknar staden Sioux Falls ett invånarantal på omkring 40.000 personer.
Så snart sig göra lät, togo alla, som voro myndiga och där till berättigade, i besittning det land, som ställts till förfogande, och man utvalde sina domäner så, att samtliga resenärerna blevo bosatta så nära varandra som möjligt. Så började nybyggarlivet på fullt allvar med friskt mod i förtröstan på en god försyn och ett par starka armar. Nybyggarnas första bostäder bestodo av torvkojor, i jorden nedgrävda källare o.s.v. Peterson, som var murare, var den förste, som åt sig och sin familj uppförde ett riktigt hus av sten, och hans exempel följdes snart därefter av Karl Johnson, sedermera gift med Margareta Granberg. Men ännu i dag finnas rester av nybyggarnas första enkla bostäder i behåll, och de svenskar, som gästa i makarna Johnsons nuvarande hem, bruka ofta nog göra ett besök på den plats, där de raserade jordkojorna med deras enkla eldstäder vittna om de första odlarnas mödor.
Nybyggarna voro emellertid alla friska och förhoppningsfulla. Visserligen var det långt mellan grannarna på grund av de stora arealerna, visserligen hemsöktes de av storm, prärieeldar och andra hemsökelser - ibland kommo gräshoppor som svarta moln och förstörde skörden under flera somrar - men man höll ändå ihop och hoppades på framtiden. Slutligen började också deras arbete bära frukt. Stora arealer prärieland uppodlades, nybyggarna inköpte oxar och hästar, skördemaskiner anskaffades och numera bedrives allt arbete på jorden med traktorer och moderna lanbruksmaskiner.
Under nybyggarnas första år därute voro indianerna nära grannar. De hälsade ofta på hos nybyggarna, sålde sina varor och tiggde ihop mat. Under de första fem åren voro kommunikationerna icke särdeles goda, den närmaste järnvägen var framdragen på 60 miles avstånd, och det var då inte annat än gå eller köra sträckan med oxspann, vilket tog ett par dagar eller en vecka i anspråk. Sådana resor var man emellertid nödsakad att göra för anskaffning av behövlig proviant.
I juli 1878 ljusnade situationen betydligt för nybyggarna i och med att järnvägen framdrogs till staden Sioux Falls, och nu genomkorsas staden av inte mindre än fem olika järnvägslinjer. Utvecklingen har gått fort, om man dömer efter svenska förhållanden. Nu följde en tid av stark uppblomstring i nybyggarkolonien. De träd, som utplanterats vid deras ankomst voro i god tillväxt, husen förbättrades och man byggde nya av träd, åkrarna utvidgades, boskapshjorden förstorades o.s.v. och samhället fick både kyrkor och skolor. Fröken Margareta Granberg arbetade en tid i Sioux City, Iowa. År 1877 gifte hon sig med en Karl Anderson , men detta äktenskap blev kort. Endast efter ett års äktenskap blev hennes make dödad av blixten , och hon lämnades ensam med en späd dotter. Detta var ett hårt slag för makan. Den 16 november 1879 förenade hon sina öden med Karl Johnson, som var född i Umeå och kom till Amerika år 1870. Han var en av de 30 nybyggarna, som togo land i Sioux Falls. Makarna ha i äktenskapet fyra barn, av vilka den yngste, sonen Albert, varit med i världskriget, men återbördats till sina föräldrar.
Den 16 november i fjol firade makarna Johnson sitt guldbröllop i sitt präktiga hem i Brandon. Fru Johnsons syster Emma Peterson, som varit invalid de senaste tre åren, är deras närmaste granne - hon bor nämligen i huset intill och skötes av sitt enda levande barn, en dotter, och hennes make. Fru Peterson är änka sedan år 1922, då hennes make avled, två år sedan de firat sitt guldbröllop.
Om de övriga syskonens öden kan i korta drag berättas följande: Fredrik Granberg dog den 2 december 1913, efterlämnande maka och två barn. Karl Johan Granberg, den yngste av den familj, vars öden här antecknats, kom till Amerika år 1881. Han tog land omkring 60 miles från sina syskon och brukade jorden under någon tid, men sedan några år tillbaka har han slagit sig till ro och är bosatt hos sin syster fru Peterson.
De tre nu levande syskonen Granberg ha i livets afton sökt sig samman efter en hård arbetsdag. De äro omgivna av barn, barnbarn, och barnbarnsbarn, som sökt sig ut i olika yrken, såsom jordbrukare, lärare, affärsmän, sjuksköterskor o.s.v
Fru Johnson fyllde 83 år den 8 september i fjol, omgiven av släkt och vänner. Ännu är hon ovanligt kry och duktig för sin höga ålder, och hon beklagar endast att hon inte ännu en gång fick besöka sin hembygd innan åren hunno lägga hinder i vägen för den långa resan. Även hennes make är vid god vigör.
Fru Peterson firade sin 85:e födelsedag den 28 juli i fjol. Fastän hennes hälsa varit vacklande under de senaste åren, är hon dock fortfarande vid god andlig vigör.Syskonens ende nu levande broder, Karl Granberg, fyllde 72 år den 27 augusti i fjol, men ser icke ut för mer än 60 år.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Det förtjänar tilläggas, att makarna Lundström härhemma i Svensbyn aldrig sammanträffat med sina vänner i Amerika trots den livliga korrespondens, som förts dem emellan under de senaste åren. Att brevväxlingen kom till stånd berodde endast på en tillfällighet. Syskonen Granberg äga, som förut nämnts, numera inga släktingar i Svensbyn, sedan deras enda anförvant i hembygden, Lovisa Granbergs barn, år 1902 avreste till Amerika. De enda personer, som fru Johnson, född Granberg, underhöll korrespondens med i Svenbyn, voro fru Emma Berggren och hennes dotter, numera båda döda sedan tio år tillbaka. Då den sistnämnda dog, bad hon på sin dödsbädd fru Lundström att meddela hennes väninna i U.S.A. om dödsfallet. Fru Lundström uppfyllde den dödas sista önskan och sedermera fortsattes korrespondensen. Så kom det sig, att den vid sin hembygd så varmt fästade fru Johnson efter sin väninnas död fick sina meddelanden från hembygden genom makarna Lundström.(P.-T.)
Källa: Norrland i Ord och Bild, Nr 20, Årg 1930.
| Åter Startsidan | Till Medlemmars bidrag |