Min morfar, Hjalmar Holmberg, var med på denna båt som blev sänkt av en Italiensk u-båt den 27 okt 1940.
BB båt = Babords livbåt, STB båt = Styrbords livbåt
S/S, 1889 Richardson, Duck & Co, Stockton för Burdick & Cook, London.
Tonnage: 1793 brt, 1109 net, 2600 tdw.
Dim: 279.7 x 36.6 x 16.5 fot (ca 83.7 x 11 m, 5 m djup.)
Maskineri: 3 cyl Tripleångmaskin 21.5”- 35” och 57”-36” om ca 625 hk. Tillverkad av Blair & Co Ltd, Stockton.
Reg.nr 7430 / signal KGMJ, 1933 ändrad till SFNA.
Sjösatt 15 juli
RAPPORT
Avgick från Dunston 29/9 1940 med destination Madeira. Last 1987 ton kol.
Sänkt av en Italienska u-båten NANI förd av Capitano si Corvetta Giocchino Polizzi, kl 12.30 den 27/10 1940 ca 70 sjömil SO om ön St.Maria på Azorerna. Dyning, klar luft. Ingen skadad. Efter ca 18 skott kantrade fartyget över åt babord och sjönk. Fritz Johansson / bef.havare
Lörd 28/9 kl 13.20 färdiglastat i Dunston. 1987 ton kol för Madeira. Sönd 29/9 kl.12.30 avgått från Dunston med lots ombord. Förtöjt i Yarrow i väntan på konvoj.
Månd 30/9 kl 23.00 avgått från Yarrow med lots ombord. Lotsen lämnat kl 23.45.
Tisd 1/10 ankrat kl 15.20 på Methil road.
Fred 4/10 avgått i konvoj från Methil, styrt varierande kurser.
Tisd 8/10 kl 10.15 ankrat på Greenock road.
Sönd 13/10 kl 20.00 avgått i konvoj från Greenock road
Månd 14/10 kl 00.20 lämnat lotsen och fortsatt i konvoj
Fred 18/10 lämnat konvojen kl 18.00. Fortsatt resan under växlande väderlek
Sönd 27/10 kl 12.30 då man i kikare observerade en u-båt i SW på ca 8 mils avstånd. U-båten skar vår kurs. Sakta fart slogs i maskin och alle man varskoddes att hålla sig beredda. Senare hissade u-båten signaler. Maskin stoppades och 1:e styrman med 4 man i BB båt sändes över till u-båten (bl.a Hjalmar – Annikas kommentar).
När båten kommit långsides och u-båts bef.havaren fick veta varifrån vi kom och vår destination, meddelade han att Meggie skulle sänkas och att besättningen så fort som möjligt skulle gå i livbåtarna.
Befälhavaren på u-båten, som var italienare, meddelade vidare att han skulle bogsera livbåtarna närmare land.
STB livbåt sjösattes genast med resten av besättningen, 15 man. Senare överflyttades 5 man till BB livbåt.
U-båten började genast beskjutningen och efter ca 18 skott började fartyget kantra. U-båten kom därefter upp längs livbåtarna och sände över två fånglinor. När u-båten ca kl 14.30 skulle börja bogsera sprang linorna av.
U-båten sände då en ca 100 famnar lång manillatross till BB-båt som gjordes fast, och fånglinan till STB båt sändes över till BB båt och fastgjordes där.
Kl 14.40 sjönk Meggie.
U-båten började då bogsera med ca 8 knops fart i hög sjö. Livbåten tog in en del vatten. Då fara förelåg att livbåten skulle vattenfyllas och kantra i den svåra sjön, signalerades till u-båten att sakta farten. U-båten reducerade då farten till ca 2 knop.
Månd 28/10 kl 02.00 sprang bogsertrossen till u-båten. Vi rodde senare ner till u-båten och anropade denna, men genom den höga sjön som bröt över u-båten kunde inget höras.
BB båt var också i närheten och vi såg den. Då vind och sjö ökade och vi inte kunde komma i närheten av u-båten och då BB båt hade bogsertrossen, beslöt vi att invänta dagsljus eftersom man ansåg att bogsering var för riskabel i den höga sjön.
Drivankare lades ut och 4 man sattes vid årorna för att hålla båten mot sjön. Fram till kl 04.00 utväxlades signaler med lampa till BB båten, men vid 05-tiden upphörde signalerna från denna båt.
Kl 06.00 regndisig luft och hög brytande SW sjö. Kl 06.50 sänt upp 2 raketer för att få förbindelse med BB båt, men fick inget svar.
Torsd 31/10 alle man sattes vid årorna, börjat ro mot land.
Fred 1/11 rott fram till kl 18.00, satt segel kl 19.00
Sönd 3/11 kl 02.00 skymtat reflexerna av två fyrar på ön San Miguel.
Månd 4/11 kl 18.00 påträffat en fiskare som tog oss till Porto Formosa, där ortsbefolkningen gav oss mat och kläder. Genom Sv.Konsulatets försorg blev vi transporterade till Ponto Delgada för vidare befordran med en passagerarbåt till Lissabon.
Sedan kontakten med STB båt brutits såg man på morgonen den 28/10 raketer och antog att de kom från STB båt. En svarsraket sändes upp från BB båt.
I den höga sjön seglade, rodde och låg vi för drivankar. Då vi inte med säkerhet visste var u-båten lämnat oss och vi inte hade några instrument ombord för positionsbestämning, ansåg vi det omöjligt att finna Azorerna. Vi gjorde dock ett försök, men även p.g.a vind och sjö, beslöt vi tisdag morgon den 28/10 att sätta kurs mot öster i hopp om att finna land.
Fortsatt segling i hög sjö och W kuling till fredag 8/11 då vinden slog om till ostlig och avtog i styrka. Vi skymtade fyrreflexer i östlig riktning och började ro mot land.
Kl 07.00 lördag 9/11 landade vi på sandstranden i Nazaré i Portugal och fick där förplägnad av hamnkaptenen som på e.m. sände oss vidare till Lissabon.
Vid ankomsten till Ponto Delgada omtalade Svenska vicekonsuln för befälhavaren Fritz Johansson att om ett par timmar skulle portugisiska passagerarångaren Carvallho Arau avgå till Lissabon, varför besättningen sändes ombord på detta fartyg som kom till Lissabon den 10/11. Vid ankomsten till Ponto Delgada hade befälhavaren genast underrättat vicekonsuln och de portugisiska myndigheterna att BB livbåt saknades,
En portugisisk jagare sändes ut för att söka efter den.
Den 9/11, dagen före ankomsten till Lissabon, fick bef.havaren telefonbesked ombord att BB båt samma dag landat i fiskeläget Nazaré på portugisiska kusten med alle man välbehållna.
Journalen lästes upp och godkändes.
|
   |
TELEGRAM, Estpril, Portugal, till UD 4/11 1940 (Inkom 5/11)
Vicekonsulatet Ponto Delgada tel. Svenska Ångfartyget Meggie förlist 27/10, 70 mil sydost St Maria. Livbåt med 10 man saknas. Kaptenen samt 10 man ankom i dag Porto Delgada, fortsätter i dag Lissabon.
Portugisisk jagare avgått från Ponto Delgada för efterspaningar av saknade.
TELEGRAM London, till UD 5/11 1940
352 Admirality reports SS Meggie sunk. 10 survivors landed Portugal
Swedish Consulate General.
(kort TT-kommuniké läst i svensk radio 10/11)
Berättat av eldaren Tage Berntsson
(var med i Hjalmars livbåt)
13 dygn i en livbåt är en fruktansvärd tid. Efter 8 dygn blir törsten och hungern som värst, så man är beredd att ta en kniv och göra slut på allt.
Nästa dygn är man så matt att livskraften tog av i brist på mat och dryck. Det berättar eldaren Tage Berntsson, Göteborg, som 1940 var med när Meggie från Nyhamnsläge sänktes.
Jag mönstrade på Meggie i Göteborg strax innan kriget började och gick sedan upp till Bergen. Där gick Meggie i den beryktade konvojen över Nordsjön, där hälften av båtarna sänktes. När kriget bröt ut var Meggie en bland de många båtar som låg i 5 veckor på redden utanför en engelsk hamn i väntan på order. Ingen fick gå i land, provianten tröt och Meggie blev målad 4 gånger ut- och invändigt för att folket ombord skulle ha något att göra.
Ombord på Meggie fanns en kollast till en firma i Göteborg. Det blev nu klart att båten skulle gå utanför spärren. Kollasten såldes till en firma i Rouen. Vi kom dit precis när tyska styrkor stormade den ena stadsdelen efter den andra. Under lossningen bombades hamnen. När vi var loss tog franska myndigheter och ankrade upp Meggie på redden. Befälet ombord förstod att vi nu löpte stor risk att tas av tyskarna om vi låg kvar.
Efter rådslag blev det klart att Meggie skulle sticka från Rouen. På natten fick vi order att sätta fyr under pannorna och försiktigt halade man upp ankarna och gick med sakta fart ut ur hamnen.
Vi var mörklagda och inseglingen var också mörklagd. Jag beundrar skepparn och den norske 1:e styrmannen som kunde ta ut båten.
Vid Le Havre fick vi sällskap av andra båtar som stuckit iväg. Flera av dem gick på magnetminor som fanns längs kusterna.
Meggie satte kurs mot Leith i Skottland. Efter ett par veckor fick Meggie en kollast till Madeira och efter en veckas resa blev Meggie uppringad av en italiensk u-båt. En av de största u-båtar jag sett. Vi fick gå i båtarna, varefter u-båten började skjuta Meggie i sank. Första träffen tog skorstenen och sedan sköt u-båten från olika vinklar 14 skott. Då välte Meggie och gick till botten. U-båten kom fram till de båda livbåtarna och tog oss under bogsering. Detta pågick tills det blev natt. Då kände vi att u-båten släppte våra bogserlinor och vi drev i den höga sjön.
Vi var 10 man i vår båt och med den norske styrmannen vid rodret hissade vi segel för att ta oss till Azorerna. Folket i den andra livbåten hade en annan filosofi, att båten skulle driva tills de blev upptäckta. Det visade sig att de blev upptagna av en fiskare efter en vecka till havs.
Vi kom att segla i 13 dygn tills vi nådde en strand i Portugal. Vi rodde så gott vi kunde i ett dygn. Sen var vi slut. Det blåste upp en storm som varade i fem dygn. Halvminuter var vi nere i vågdalarna och vi tänkte att nu går vi under. Den lilla livbåten var dock mycket fin i sjön. I 3 dygn satt norrmannen vid rodret tills han nästan kollapsade av trötthet. Under dessa dygn parerade han sjöarna med rodret. Han var en sjöman och en hårding av den gamla sorten.
Ett par flaskor whisky hade vi tagit med oss innan vi lämnat Meggie. De första dygnen fanns det lite mat och dryck. Efter 8 dygn var man som mest illa däran, törstig, hungrig, blöt, smutsig, trött och grinig.
Jag var färdig att ta en kniv och göra slut på alltihop. Märkligt nog försvann dessa tankar när man blev ännu mera livlös.
Vi såg stora havsmåsar flyga omkring ganska nära båten och vi slog efter dem med årorna för att försöka få lite fågelkött. Måsarna höll dock undan för våra slag. En dag såg vi en tjock stock komma flytande förbi vår båt. Stocken var beklädd runt om med en tjock slammig massa.
Vi skrapade av massan, pressade ur vattnet och åt det gröna gräset.
Jag hörde ingen som klagade på att det var dåligt.
Det fanns en enda tanke – att få något i magen.
En av eldarna höll på att törna runt. (måste ha varit Hjalmar, de var bara 2 eldare i livbåten och det är den andra som berättar – Annikas kommentar)
Han började fantisera och vi fick lägga ner honom på durken för att han inte skulle hoppa överbord.
Efter 10 dygn såg vi på ganska nära håll ett passagerarfartyg. Vi sände upp nödraketer. Fartyget var så nära att vi kunde se den spanska flaggan.
Fartyget trodde att raketerna var en varning och ändrade omedelbart kurs och gick bort ifrån oss.
Efter 13 dygn såg vi en fyr vid en strandlinje. Alla i båten vaknade till liv och började snacka om hur mycket mat de skulle äta när de kom i land.
Vi kom till en strand och en liten fiskeby i Portugal. Ingen i båten kunde gå utan vi måste bäras i land. Det var bara några decimeter djupt där vi hamnade, men jag höll på att drunkna när jag föll i vattnet sedan benen sviktat.
Byborna lade in oss i ett skjul där vi fick grönsakssoppa. En läkare kom till platsen och ansåg att det var bäst att vi flyttades till Lissabon.
Vi hamnade på en buss som skakade fram i 6 timmar.
Vi var fortfarande smutsiga och våra kläder var nästan sönderfrätta av salt.
I Lissabon mötte konsuln, som såg till att vi inkvarterades och fick mat. Nästa dag fick vi ekipera oss och livet började återvända.
På hotellet hade spanska studenter en fest och de sjöng ”Du gamla, du fria” och hurrade för oss. Vi fick äta på ett annat hotell, men kriget hade gjort att det började bli knappt med mat även i Portugal. Hundbiff hörde till matsedeln.
Efter en tid i Lissabon fick vi välja på att resa hem eller mönstra ut. 2 man mönstrade på en dansk båt som förliste med alle man.
Jag fick åka hem med första plan. Flyget gick via Madrid med övernattningar i Barcelona och Berlin, så tåg till Sassnitz och färjan till Trelleborg.
Tage Berntsson
I Meggies BB båt som kom i land i Nazaré i Portugal, lörd den 9/11 1940 kl. 07.00, efter 13 dygn till havs, befann sig:
(befälhavare Fritz Johansson längst t.h. i bild, men befann sig i den andra livbåten)
STB livbåt
I Meggies STB båt som kom i land vid Porto Formosa, Azorerna, månd den 4/11 1940 kl.10.00, efter 8 dygn till havs, befann sig:
Pilarna visar livbåtarnas väg
Källor: Riksarkivet, Terje Freds bok ”Utanför spärren” 1984, fartygsforskare Karl Osterman.
Avskrift Annika Lindberg