Hospitalet i Piteå efter ombyggnaden.

Vi sitta här några pressens representanter i överläkaren d:r Gösta Erikssons nya expedition. Rummet har förut varit ett enklare sovrum. Endast den ena något nakna väggen skvallrar om att en hylla ännu fattas och att snickaren inte vänt rummet ryggen ännu. Vi sitta fylkade kring stora bordet och lyssna andaktsfullt till överläkaren, som förtäljer om hur Piteå hospital fått sin nya gestalt. Han hälsar oss välkomna med stor gemytlighet, som aldrig ett ögonblick sviker honom under en femtimmarspresentation med tal och promenader, som nu följde.

Och så börjar han:

Det var 1927, som riksdagen beslöt hospitalets ombyggnad och anslog 2,300,000 kronor för ändamålet.Omändringen innebär, att det förut två våningar höga hospitalet utökats med en tredje våning. Vi ha fått en tvättinrättning med pannhus i en byggnad; vidare två personalbostäder, en för män och en för kvinnor, samt en ny läkarebostad – fyra fristående nybyggnader alltså.

Själva hospitalsbyggnaden bildar, som herrarna vet, en rektangel, som på alla fyra sidorna omgiver en stor borggård. Ekonomiavdelningen, som upptager större delen av byggnadens norra fasad, har fått en påbyggnad och en utvidgning, varigenom vi fått bl. a. Större kök, badavdelning för vårdpersonalen och stora källarutrymmen för matvaror.

Administrationsavdelningen upptager mitten av södra fasaden och går genom alla tre våningarna. Överläkaren har fått bättre utrymmen än förut. Till överläkarexpeditionen hör även det här intilliggande rummet utåt vestibulen till. Vad beträffar kontoret på andra sidan vestibulen så har det också utvidgats på bekostnad av kvinnoavdelningen. Sedan tillkommer här i administrationsbyggnaden utvidgningar, som ej ingingo i det ursprungliga förslaget: apotek och klinik ha fördubblats till storlek och gjorts fullt tidsenliga.

Enklare operationer måste vi göra här på hospitalet, patienterna få ”bobba” och skära och skrubba sig, allt som hör till ”lilla kirurgien”, utföra vi, och därför ha vi operationsrum.

Anstaltens vattenledning har krävt en omläggning. Gamla avloppet har slopats. Det låg blott 70 meter från intaget, och ibland hände det att vid uppström i sundet avloppsvattnet kom tillbaka in i intaget och vi fick dricka vårt eget kloakvatten. Patienterna blev sjuka av eländet. Nu ha vi fint vatten. Avloppet mynnar nu ut i den trångaste delen av Pitsundet och därtill i den stridaste strömfåran. Ty nya, långsamt filtrerande filtrerunder gemensamt tak ha anskaffats i stället för de gamla, snabbt filtrerande, som icke på långt när mäktade rena vattnet.

I andra våningen av administrationsavdelningen ligger kyrksalen, som ej förändrats, och forna festsalen, som nu delats upp i en sysal och ett vävrum.

I tredje våningen ha vi den nya festsalen med modern belysning och förstklassiga brandfria anordningar för biografföreställningar.

Detta hospitals, denna rektangels västra del, upptages av kvinnoavdelningen och den östra av männens avdelning. Placeringen kan kort och gott uttryckas så: ju längre bort från centrum, d.v.s. administrationsavdelningen, ju oroligare patienter. Förr använde man vanliga vårdare i större utsträckning än nu. Ett behov har nämligen gjort sig gällande mer och mer att på hospitalen få sjukvårdsutbildad personal. Och då har man redan från den synpunkten ju endast haft kvinnlig sådan att tillgå. Den kvinnliga personalen har dessutom visat sig mer och mer duglig även på den manliga avdelningen. D:r Eriksson passade här på och gav de manliga skötarna vid Piteå hopsital ett mycket högt betyg. De manliga skötarna kunna ju ej heller någonsin avskrivas. I vissa fall, som patienternas arbetsledare ute i det fria, äro de oumbärliga.

Och vart skulle vi komma utan arbetets läkande förmåga här på hospitalet ?

Personalökningen genom utvidgningen är 40. År 1893 voro vårdplatserna 300. Vid hospitalets utvidgning åren 1903-1905 ökades antalet till 370. Vid den nu företagna ombyggnaden skulle antalet bli 518, men vi lyckades höja vårdplatssiffran till 540, en ökning med alltså av 170, 275 för män och 265 för kvinnor.

Ursprungligen byggdes hospitalet för patienter från Norrbottens län samt Byske och Fällfors kommuner i Västerbottens län. När Västerbotten får sitt nya hospital, kommer området säkerligen att ytterligare inskränkas, vilket ingalunda är att sörja över. Ty hur många hospital som än komma till stånd, så nog bli de belagda. Det finns alltjämt ute i bygderna en reserv av patienter, som plockas fram, då möjlighet till vård äntligen yppar sig.

Överläkaren är inte riktigt belåten med att kommunerna tyckas vilja anse hospitalet som en avstjälpningsplats och dit skicka endast de obotliga, de så att säga utbrunna, och han påpekar, att hospitalen äro till för att hjälpa de akuta fallen, dem som det är hopp om att hjälpa till ett tillfrisknande.

Byggnadsarbetena, fortsätter D:r Eriksson, togo sin början 1927 med personalbyggnaderna, som avsynades i september 1928 och togos i bruk redan i juli samma år. Så började man lyfta upp sjukhustaket med domkrafter. Byggnadsfirman Bäckström & Strömberg från Umeå var huvudentreprenör.

Byggnadsmaterialet i övra våningen är holländskt pimpstenstegel, som använts därför att det är så lätt. Man var inte säker på att grunden skulle hålla för ett tyngre material. Man tog också itu med att modernisera de gamla lokalerna. Sektion efter sektion utrymdes. Bättre och modernare belysning inleddes. Värmesystemet omlades. Naturligtvis trodde man att det skulle bli stora svårigheter att, som man nu gjorde, bygga på och förändra ett komplex, där man hela tiden hade patienterna inneslutna. Men med omplaceringar gick det hela särdeles friktionsfritt. Huvudsakliga delen av arbetena har utförts genom medicinalstyrelsens försorg och en mindre del genom direktionens försorg.

Så gå vi då ut på en rond i överläkarens sällskap genom det väldiga byggnadskomplexet. Komma först ut i den luftiga vestibulen med sina vita pelare och sina glada färger. Så en titt in i det bredvid liggande telefonrummet, lokaltelefonen med plats för 60 abonennter.

Ronden går vidare genom apoteket, operationssalen, mörkrummet för öron- och ögonbehandling och fotograferingsrummet. - Men det ska vi tala så litet som möjligt om, säger överläkaren. Ty patienterna ha i regel skräck för fotografering. Men då de är så många, måste vi för att kunna skilja dem åt ha deras fotografier.

Vi forsätta åt kvinnosidan till i första våningen, in i den breda korridor, som löper runt borggården utmed alla vårdavdelningarna. En likadan korridor är i alla tre våningarna. Vi komma först till den lugna avdelningen. Det här sätta patienterna stort värde på, säger överläkaren och pekar på ett av de fackskåp, där patienterna få förvara sina små tillbehörigheter. Ett trevligt kök med diskbänk o.s.v. hör till denna liksom till alla de andra avdelningarna. Allt är som nytt tack vare omändringarna och målningen. Innanför korridoren ligga patienternas rum, mest tomma. De lugna hålla nämligen till i de lugnas stora arbetsrum, där det är fullt av kvinnor, som lappa och sticka och sy. På olika sätt, men stillsamt uppmärksamma de oss främlingar. Någon skrattar uppsluppet och någon brummar dovt.

Men marschen fortsättes. Vi nalkas andra regioner. Nu pekar överläkaren på några förståndiga anordningar i w.c. och badrummen. Attiraljen är formad på ett sådant sätt, att den i minsta möjliga mån lämnar några fästen för en snara, i fall någon av de olyckliga skulle vilja förkorta sitt liv.

Ett stigande brus av röster når oss. I ett nu stå vi mitt i den oroliga avdelningen, där en blick in i ett av rummen kommer oss att se en skymt av en kvinnlig furie, en skymt av ett mänskligt inferno. Bara denna musik skulle snart göra mig kollrig. Beundransvärda sjuksköterskor, som uthärda denna påfrestning ! Och dock en barmhärtig civilisation har verkligen givit de arma en den vackrast tänkbara omgivning och den bästa vård.

Vi stiga upp i andra våningen. Samma hemtrevnad vad gäller rummen, samma utomordentliga renlighet överallt. – Se inte för skarpt på dessa kvinnor, säger överläkaren leende. – Vi titta åt väggarna. Så nå vi den rymliga vävsalen, ej ännu tagen i bruk, och kyrksalen, som ej är förändrad. Därifrån bär det direkt upp i den tredje, nya våningen, in i festsalen. Här i denna sal liksom i rummen, salarna och korridorerna i hela tredje våningen ha arkitekten Karl Westman och målaren Elof Bergbom i förening åstadkommit någonting enastående vackert i färgväg, en sorts marmorering, lugn och förnäm och dock bjudande på en mängd variationer.

Nu måste vi bese några manliga avdelningar. Indelningen och anordningarna äro desamma, som på kvinnosidan. De gemytligaste patienter vi hittills sett påträffa vi i skomakeriet och borstbinderiet. De se kloka ut värre och arbeta flitigt. Några steg till och överläkaren öppnar en ny dörr, den hundrade i ordningen, där typerna bli annorlunda. Överläkaren lyfter undan en pojke som blockerar korridorren. En del se ut att vilja ge mig, som är den sista i tåget, en vinge, men det är vaktare överallt och faran är ringa. I badrummet ger man några oroliga andar ett lugnande bad. Nu härskar en relativ frid i badrummet.

Vi komma in i en sjukvårdsavdelning, som man håller på att göra i ordning. Överallt arbetas det. Riktiga och kollriga människor vimla om varandra. Genom fönstret få vi syn på ett par bussar, som på utfartsvägen stå färdiga att avgå.

- Det är hemvårdspatienter utifrån byarna, som endast då och då göra ett besök på hospitalet för att få sig ett bad samt läkarvård, upplyser överläkaren. Det närmar sig nu middagen, och i matrummen, d.v.s. korridorerna, stå långa rader av tallrikar med fläsk och bruna bönor, så aptitliga, att det vattnas i munnen på både överläkaren och oss tidningsmän.

Vi stega omsider in i ekonomiavdelningen, rätt in i köket. – En nylagd rotunda inåt den vackert planterade borggården har givit köksdepartementet vidgat utrymme. Här skina en mängd stora blanka kittlar vid sidan av svarta betydande grytor. Gigantiskt ! Men så får ju också ett helt litet samhälle härifrån sin mat. Ett par jättelika potatiskokare äro kronan på inredningen. Allt kokas med ånga, som i långa rör kommer hit från ångcentralen. En hiss, ännu ej färdig, skall sedemera föra maten upp till funktionärerna i andra våningen och en hiss skall likaledes frakta upp matvarorna från källaren. I övervåningens kök påträffa vi bl.a. en elektrisk diskmaskin. I nedre våningen ligger det elektriska bageriet med elektrisk bakugn och degknådningsmaskin.

Vi gå ut och lufta oss, då vi nu begiva oss till det söder om hospitalet liggande tvätt- och pannhuset, där tack vare tre tvättmaskiner och en ångcentral smutsiga kläder i ett huj bli rena och torra. I samma byggnad ha vi vad d:r Eriksson kallar sjukhusets hjärta, ångcentralen med två ångpannor och en varmvattenpanna. Elektricitetscentralen är också inrymd här. Kraften kommer från Porjus. Kolen för ångpannorna får hospitalet direkt till sin egen brygga med de stora kolångarna. Därnäst göra vi en titt in i pumphuset, där vi bli i tillfälle att se en pump i gång, som pumpar 1,000 liter i minuten.

Vi nalkas så småningom slutet av vår färd, då vi bese de två personalbostäderna, vackert belägna nära Pitsundet. Deras inre verkar en aning enformigt – överläkaren tror att de behöva bättre ventilation och själva förnimma vi en stilla glädje över att inte behöva bo i dem. Sist bese vi den nya läkarebostaden, som står tom och som har modernt små rum.

Ur Norrland i Ord och Bild.