”Norrbottens pärla” är ett uttryck, som man har litet svårt att fatta vid en första flyktig anblick av Älvsbyn. Men har man väl hunnit se platsen och dess omgivningar, så förnimmer man en känsla, som bäst finner sin tydning i denna benämning, ”Norrbottens pärla”. Man finner här allt vad man önskar sig av berg och dalar, leende slätter och frodig grönska.
Vi ha lämnat stationen och promenera upp igenom samhället. Först några enstaka gårdar och en skogsdunge, men sedan börjar bygatan, som gott kan förväxlas med en småstadsgata. På båda sidor kantas den av hus och affärer, kaféer, bilreparationsverkstäder, posthus, raksalonger, banker, fotografer, o. s. v. Till och med ett par större ”varuhus” lägger man märke till.
Uppe på en hög platå och över all annan bebyggelse ligger den lilla, nätta träkyrkan mot en vacker bakgrund av skog. Framför kyrkan å planen lägger man märke till en sten med tre namnteckningar, och när vi gå närmare finna vi, att det är kronprinsen, kronprinsessan och prinssessan Ingrid, som här ristat sina namn, när de år 1927 gästade samhället.
Uppe från kyrkplatsen har man en hänförande utsikt mot söder och väster. Nedanför ligga de trevliga husen inbäddade i grönska, och bortom dem ängar och skogar, samt sist, längst bort, de blånade bergen. Närmast intill kyrkan står ett par grupper med gamla kyrkstugor, mest som minne från den tid, när Älvsbyn var kyrkby.
Vi fortsätta vår färd ner mot älvstranden, och stanna så inför ett vackert panorama med vackert buktande stränder, gröna ängar, lummiga björkdungar och små, trevliga, röda gårdar på älvens motsatta sida. Bakom den vackra vyn reser sig det mäktiga Rackberget mot skyn till en höjd av 252 meter.
Vi börja försona oss med benämningen ”Norrbottens pärla”, och vi känna på oss, att hade benämningen ej funnits förut, skulle vi ha skänkt den med varm hand. Den del av Älvsbyn, som ligger på motsatta sidan, benämnes ”Norra Byn” , under det att den del, i vilken vi nu befinna oss, rätt och slätt kallas ”Byn”. Dessutom finns ”Övre Byn”, till vilken vi komma senare.
Medan vi befinna oss här lägga vi märke till den ståtliga brobyggnad, som är under utförande över älven mellan Byn och Norra Byn. Det blir en stålbro på betongpelare och på en höjd av 8 meter över vattnet. Längden blir c:a 200 meter. I färdigt skick blir bron ett synnerligen vackert inslag i den förut på skönhet så rika bygden.
Vi vända om och styra våra steg tillbaka mot samhällets centrum, men taga vägen genom en dalgång, som finns här så att säga i hjärtat av samhället. Det är en idyllisk liten skogsväg vid sidan av en bäck. Vi promenera ett par, trehundra meter, och äro så genom passet och inne på ”skvallergatan”. Jag vill ej gå in på de omständigheter, som bidragit till detta öknamn, men om man tänker på den nyss nämnda dalgången och promenadvägen, vilken utmynnar i nyssnämnda gata, så förstår man delvis sammanhanget. Benämningen är ett gott exempel på folkhumorn. På denna vår vandring stöta vi på varmbadhuset, och ett stycke bortom se vi ett ståtligt skolhus i drygt två våningars höjd och av ansenlig längd, samt en mycket kraftigt tilltagen lekplan. Vi äro fortfarande på en lägre terrass och ha Byns övre parti ovanför oss på höger hand, men så småningom bär det uppför och snart äro vi åter på bygatan, men nu på väg mot stationen. Vi ha sett det mesta sevärda av Älvsby by – ja, kanske inte riktigt, vi ha en mycket vacker bäck, som ringlar sig igenom byns västra del och som med sina bukter och krökar erbjuder många vackra partier – och vi lämna detta lilla och vackra paradis för att fortsätta vår färd vidare uppåt mot kanske ödsligare men därför ej mindre storslagna bygder.
Att Älvsbyn är älvdalens ”Mittens rike” ha vi insett, och när vi på vår karta se huru såväl landsvägen som järnvägen här löpa samman förstå vi det än mer. Men det finns ännu en företeelse, som gör skäl för denna extra benämning, nämligen att skogssten hit förlagt sina revirexpeditioner. Så t.ex. finns i Älvsbyn halvdussinet jägmästare med var sitt revir. Älvsbyn har blivit hjärtat för hela Pite älvdal och för bygdernas befolkning, affärscentum. Men vårt mål är ej Älvsbyn, och därför fortsätta vi vidare mot nordväst.
Som en fortsättning på Älvsbyn följer Övre Byn, vilken i likhet med Norra Byn tillhör själva Älvsbyn fast de ligga utanför byn och gott kunna tagas för var sin by, helst som avståndet mellan t. ex. Älvsbyn och Övre Byn är cirka 3 ½ - 4 km. För resan uppåt älvdalen i fortsättningen kan man med fördel använda bussar.
Övre Byn är en samling gårdar på en öppen slätt, av vilka man särskilt lägger märke till ett par, vilket ge intrycket av små herrgårdar. Den ena av dessa ligger på en höjd, förnämt inbäddad i vackra björkar, och den andra ståtar med att vara platsens enda rappade hus, och lyser vit och grann långa vägar. Men i övrigt är det den vanliga typen av röda lantgårdar.
Kanske borde jag ha nämnt att järnvägen ej går längre uppåt älvdalen än till Älvsby station, där den sammanknytes med stambanan. Landsväg är alltså den enda kommunikationsled, som finns, när man vill fortsätta uppåt älvdalen. Vi äro alltjämt på älvens vänstra sida, sett från vår färdriktning. Landskapet antar alltmera en enformig prägel, och de höga bergen flankera alltmer älvens stränder. På motsatta sidan lägger man just märke till en bergtopp, som reser sig 197 meter över havet. Det är Postberget. Vad som är anledningen till namnet känner jag ej till.
Vi passera ”Hällan” och komma till nästa by, som så gott som i omedelbar följd avlöser den vi lämnat. Det är Nystrand. Här går vägen i en svacka ett stycke inåt land, medan en ås invid älvstranden döljer älven helt och hållet för våra blickar. På denna ås ha ett flertal nybyggare slagit sig ned.
Så småningom komma vi upp ur svackan och befinna oss med ens på en höjdplatå. Till höger ligger älven i stora, sirliga bukter, och till vänster reser sig ett jättehögt berg nästan lodrät ur marken. Det är det s. k. Qvällsberget, 232 meter högt. Platsen vi befinner oss på heter Grötskatan, men i vardagligt tal benämnes den Qvällsberg, efter berget. Nedför en lång, brant backe bär det och så äro vi vid ett färjställe, där en linfärja för oss över den rätt strida älven. Som drivkraft användes här liksom i Sikfors och vid Älvsbyns färjställen (vid det sistnämnda är dock nu en större landsvägsbro under byggnad) en på kant stående träskiva, vilken med kettingar bringas i rätt läge, så att den skär snett i strömmen och på så sätt drar färjan över älven.
När man kommit över på andra stranden och ett stycke upp på vägen, gör man mycket klokt i att stanna ett tag och se sig tillbaka. I vanliga fall lär det inte vara bra att se sig tillbaka, men i detta speciella fall lönar det sig, ty en mera storslagen vy än den, som här utbreder sig, får man söka efter. Där flyter älven långt nere och på motsatta sidan ligger byn på rätt stor höjd och där ovanför reser Qvällsberget sin rygg mot skyn. Det är en tavla, som kommer en att känna sin litenhet och obetydlighet inför detta naturens majestät.
Vi befinna oss nu i en annan trakt, som kallas Tväråsel. Det finns två Tväråar, både övre och nedre, och namnen komma av två åar, som leda från små sjöar i norr ned i Pite älv. Den nedre och större Tvärån utmynnar i älven strax nedanför färjstället. Trakten kring denna plats benämnes Nedre Tväråselet. Fem km. längre upp utmynnar Övre Tvärån, och denna plats heter även övre Tväråselet. Denna sistnämnda plats är rätt tätt bebyggd. Här vid Övre Tväråsel ser man en skymt av S. Fällforsen i Pite älv.
Men färden går vidare. Vi åka genom glest bebyggda platser och här och där skymtar man litet av älven, men mest är det skog och berg. Man märker, att det bär mot den i viss populär sång omsjungna ”Där i skogens tysta gömma”. Här och där ligga ett par, tre gårdar kringströdda. Vi passera så att säga ett flertal byar utan att särskilt lägga märke till dem. Det är Fällberg, Riddarberg, Östrand. Vägen går mestadels genom skog, och här på ett ställe finna vi en av de mest välvårdade skogar jag varit i tillfälle att se. Höga och ståtliga resa sig träden, under det att allt ris och bråte är bortrensat.
Vid Östrand ser man en stor vik, som skjuter in i landet på motsatta sidanav älven. Det är utloppet från sjön Mandjärv, belägen 102,6 meter över havet. Till höger skymta vi en hel rad berg, av vilka flertalet når över 300 meters höjd. Strax ovanför östrand utmynnar Ned. Pansikoån i älven. Vi nalkas Vidsel. Landskapet utbreder sig i en bördig slätt. I norr och syd om älven ligga stora myrland. Vidsel är en stor by med ett förnämligt församlingshem samt ett flertal andra ståtliga byggnader. Byn ligger i huvudsak på en sluttning ned mot älven. Själva älvstränderna äro mycket branta och älven gör en utvidgning på denna plats. Från Vidsel fram till Bredsel, som är en av pitedalens vackraste orter och en omtyckt turistort, går vägen genom skog och förbi ett otal nybyggen, som likt svampar blomstra upp här. När man från en viss plats på denna vägsträcka ser nedåt älvdalen, kan man se bergpartierna invid Älvsbyn. De se ut att ligga helt nära, blott någon halvmil borta, men i själva verket är avståndet dit över fem mil. Samtidigt kan man se landets höjning, i det att hela landskapet liksom sluttar nedåt mot kusten.
Bredsel. Ja, själva platsen eller byn är ju inget märkvärdigt, om man förbiser, att här finns ett hotell. Men älven bildar här ett mäktigt och säreget panorama. Bredsels stora sevärdhet är Storforsen. Det är svårt att göra sig en föreställning om detta vattenfall, när man ej har sett det. För att ge en liten föreställning om fallets storlek vill jag ange några siffror.
Bredsels by påminner oss ibland om att vi äro rätt nära lappmarksgränsen, och det är heller inget ovanligt att se lappar och renar här. Byn är en av älvdalens viktigare handelscentra.
Skulle vi från Bredsel följa Pite älv få vi slå in i västlig riktning, men vi mötas då av nästan öde bygder, och därför följa vi vägen rakt fram utefter Varrisån, en å av en mindre älvs storlek. Det är som om det pulserande livet kändes än mer avlägset när vi lämnat Bredsel, ty framför oss skymtar redan den första ”vita toppen”. Det är Vitbergets snötäckta topp, som lyser i sommarsolens ljus.
Men den lagerkrans, som en fager dalkulla en gång hängde över segrarens hals, sitter vissnad på en spik i den ensliga kammaren.
Ja, detta var några små anteckningar från en färd genom Pite älvdal. Det har, som jag nämnt redan i början, ej varit avsett att vara någon bygdebeskrivning, utan blott några små glimtar. Den, som läst dessa små skildringar, och möjligen själv gjort eller kommer att göra denna resa, tror jag är ense med mig om att även där längst ute vid lappmarksgränsem kan man finna den sanna lyckan och tillfredställelsen med livet och tillvaron – ja, kanske att vi mera där förstå vad som ligger i det stora och så ofta missbrukade ordet, fosterlandet.
Gustaf Zohn.
Ur Norrland i Ord och Bild nr 33 årgång 1930, lördagen den 20 september.
| Åter Startsidan | Till Medlemmars bidrag |