Många gånger när man släktforskar hittar man personer som direkt lägger beslag på ens nyfikenhet. Det kan vara ett ovanligt namn eller någon notering i en husförhörslängd. I mitt fall väckte namnet Christopher Falconet detta intresse. Mina efterforskningar har också gett en ganska fyllig bild av en soldat i 1700-talets Sverige. Jag låter honom själv berätta om sitt alltför korta liv.
-Jag heter Christopher Samuelsson och föddes den 16 januari 1730 i Piteå Stadsförsamling. Min mor heter Dordie Olofsdotter och kommer från Alvik utanför Luleå. Min far heter Samuel Köniksson. Han är målare. Eftersom mina föräldrar inte var gifta med varandra kallas jag för oäkta, och detta medförde att mina föräldrar fick betala böter till kyrkan. Jag har en äldre syster som heter Elisabet. Hon är född 6/10 1726.
Under min uppväxttid bodde jag en period i Lappgärdet hos Mickel Christiersson. Han hade en son som också hette Christopher. Denne Christopher var 4 år yngre än jag, och dog som ung. Prästen som skrev husförhörslängderna blandade ihop oss så att jag i vissa böcker kallas Michelsson. År 1746 konfirmerades jag och jag har lärt mig att läsa. "Läser väl" skrev prästen i husförhörslängden 1748.
Redan som ung bestämde jag mig för att bli soldat. Jag tog värvning i augusti 1751 och vad passade då bättre än att bli rotesoldat i Böhle. Rote Nr 88 hade blivit ledig och jag fick överta den. Då bytte jag namn till Björn som rotan då hette. En kort tid senare bytte den dock namn till Falconet.
Soldattorpet låg på norra sidan av Kvarnbäcken. Där kunde jag under fredstid utföra min smedssyssla. Min blivande hustru Sara Olofsdotter som kom från Kopparnäs träffade jag 1750, när hon tillsammans med sina föräldrar flyttade till Böle 10 som legat öde sedan 1720, och den 10 november 1752 gifte vi oss. Dessförinnan hade jag den 20 september betalat 4 skillingar i lysningspenningar till kyrkan.
Redan året därpå föddes vårt första barn, Dordie, och 1754 föddes Sara. Vi var förskonade från olyckor de första åren av vårt äktenskap, men 1756 den 23 december dog min mor, endast 66 år gammal. Följande år 1757 drabbades vi, liksom de flesta andra familjer av spädbarnsdöd. Vårt tredje barn Britta dog under sommaren, endast 2 månader gammal.
Ute i stora världen hade också krigsmaskineriet börjat att arbeta efter ett antal år i stillhet. År 1756 utbröt kriget mellan Preussen och Österrike, som fick hjälp av Frankrike och Ryssland. Svenska Pommern ansågs som ett utmärkt brohuvud. Efter fransk påtryckning och löfte om subsidier beslöt "hattregeringen" att förklara Preussen krig. Man hoppades återfå förlorade områden i Tyskland, och dessutom ville "hattarna" straffa Fredrik den store, ledaren för den preussiska hären, som ansågs ha uppmuntrat sin syster, Lovisa Ulrika, Sveriges Drottning under hovpartiets misslyckade kuppförsök 1756. (Lovisa Ulrika, den överlägsna i äktenskapet med Sveriges kung Adolf Fredrik, som var en godhjärtad och obetydlig man. Hon vägrade att acceptera frihetstidens ständervälde. Hennes ideal var den upplysta depotismen. Hon var "hög och befallande till sitt skarplynne" Man skulle kanske hellre säga "maktlysten och despotisk". Kring sig på slottet samlade hon ett litet hovparti som med hennes samtycke åtog sig att göra en kupp och förstärka kungamakten. Kuppen misslyckades dock.)
Sommaren 1757 gick Sverige med i det stora kriget och beslöt att överföra 17.000 man till Tyskland. Jag och mina soldatkamrater i Piteå Kompani, som ingick i Västerbottens Regemente, inkallades hösten 1757. Det blev en bråd tid och bittra avsked i många soldathem. Uppbrottet skedde efter fastställd plan. I mitten av augusti samlades vårt kompani på utrustningsplatsen. Ur trossboden plockade flinka händer fram den föreskrivna utrustningen: krut och kulor, sexmanstält, fältkistor, huggyxor och skyfflar. Allt lastades på trosskärror. När allt var klart och packat var vi redo för avmarsch. Prästen höll korum. Därefter fick vi marschorder och under de närmaste dagarna var vi uteslutande sysselsatta med att marschera. Marschen till uppsamlingsplatsen gick på beprövade vägar, i första hand till Ratan norr om Umeå där det hölls generalmönstring den 4:e september, med landshövdingen Olof Leyonstedt som mönstringsförättare.
Piteå Kompani bestod vid detta tillfälle av 107 soldater och korpraler i åldern 19-50 år, och medelåldern var 31 år. Under 1761 förstärktes kompaniet med 13 man som ersättning för de som stupat eller avlidit.
Efter mönstringen försattes hela regementet i marschberedskap, och vi embarkerade skepp vilka förde oss söderut, mot Rügen och Stralsund, där vårt vinterläger kom att ligga.
Kosten i lägret var enformig och bestod mest av salt kött, fläsk och sill. Hygienen var usel och någon sjukvård i egentlig mening förekom inte. Den utrustning vi fått var också under all kritik. Därför rapporterades följande om våra pjäxor, "efter 2 dagars användning visade de sig omöjliga att bruka och hade 1 par hemsänts till regeringen för att visa huru dåligt lädret var".
Sommaren kom och den 1 juli 1758 samlades vårt kompani kring Lodz. Där blev vi kvar 1 månad, för att sedan marschera ännu längre söderut. Vårt regemente tillhörde den högra flygelkolonnen vilken skulle marschera över Daberkov. I slutet av augusti kom vi så fram till Anklam för en veckas välbehövlig vila. Den 6:e september avtågade vi under befäl av Generalmajor Carpelan för att inta staden Pasewalk, vilken då hölls besatt av Preussarna. Vi fick dock inte stridskänning där utan kunde lugnt besätta staden utan strid. Preussarna hade lämnat staden och begivit sig till Stettin.
Några dagar senare bestämdes att vi skulle göra en framstöt mot Berlin. Vi marscherade därför söderut och passerade den 26 september Fehrbellin c:a 5 mil nordväst om Berlin. Den Preusiska hären hade då genomskådat våra planer och ställt upp en arme om 6000 man som nu närmade sig oss från Berlin. På grund av den Preusiska övermakten var vi tvungna att retirera under ständiga strider. Vi förskansade oss i Fehrbellin, men detta lyckades inte att stå emot den överlägsna armen. Under retirerande strider som följde den 28:de september stupade ett 80-tal man ur Västerbottens regemente. Reträtten skedde i god ordning under ideligt skjutande plutonvis genom gatorna i Fehrbellin. I den pressade situationen hann vi inte med att ta med oss Västerbottens regementes fana, som glömts i Chefens kvarter. Vårt regemente led under denna dag stora förluster, långt fler än övriga regementen.
För mej tog kriget tillfälligt slut i Fehrbellin den 28 september 1758. Jag och 10 kamrater ur Piteå kompani blev tillfångatagna, och de följande tre åren tillbringade jag som krigsfånge. Jag frigavs från fångenskapen den 3 maj 1761.
Andan hos befälskåren var dålig. Många av officerarna begagnade tillfället att skaffa sig permission och lämna armén för att kunna delta i riksdagen i Stockholm. Till sist måste regeringen bekväma sig till att be drottning Lovisa Ulrika om hjälp att förmå hennes bror Fredrik den store till fredsförhandling. Fred slöts i maj 1762 i Hamburg utan landavträdelse. Ett meningslöst krig var till ända. Av de totalt 120 Piteåsoldater som några år tidigare utmarscherat kom 52 aldrig tillbaka till Sverige, däribland min granne och soldatbroder från rote 87 Anders Larsson Mannerklot. De flesta hade avlidit framförallt av sjukdomar i vinterkvarteren, och endast ett fåtal i de strider kompaniet varit inblandat i.
Väl hemma efter kriget kunde jag återuppta min smedssyssla. Den lycka som jag kände efter dessa år av krig och fångenskap i främmande land, går knappast att beskriva. Vårt torp låg som jag tidigare berättat i vackert söderläge, med Kvarnbäcken brusande strax nedanför. Huset såg ut som de flesta soldattorp, se min teckning härintill. Den bestod av förstuga med kammare och spisel. Inte särskilt stort, men det var "vårt hem". Till gården hörde också ett fähus, med plats för våra 3 kor och 3 får, två stolpebodar och två lador (en för korn och en för hö).
Allt gick sin gilla gång i vårt lilla torp under de följande åren. Vår familj utökades med ytterligare 5 barn:
OLOF född den 7 september 1763.
MAGDALENA född den 28 november 1765.
CHRISTOPHER född 1767.
SOPHIA född den 16 januari 1772. (på min 40-årsdag).
En dödfödd son 1775
Och till sist ANDERS född 1776.
För att utöka våra knappa resurser till min stora familjs försörjning, var fisket och jakten en viktig del. Jag kunde köpa ˝ del i en större langenbåt samt ett flertal sköt och siklangen. Under årens lopp kunde jag därför komma hem med åtskilliga kilo god och närande mat, som min matlagningskunniga hustru Sara tillagade till verkliga festmåltider, vilka vi avnjöt i vårt med åren allt hemtrevligare soldattorp.
Här slutar min berättelse, i många stycken kanske inte så märklig, men ändå ett litet tidsdokument från en tid med knappa resurser, med ofred, men för mej Christopher Falconet och min stora familj ändå ganska lycklig. Jag tackar Dej för att Du velat läsa min berättelse och jag önskar Dig och de Dina "ha ett bra liv och var rädda om varann".
Familjen Falconets vidare öden kan sammanfattas på följande sätt:
Dottern DOROTEA gifte sig med sjömannen Abraham Hellström från "gamla staden" (Öjebyn). Dorotea blev änka efter en kort tids äktenskap.
Dottern SARA gifte sig med vaktdrängen Eric Mårtensson.
Sonen OLOF följde i faderns fotspår och blev soldat Carlahierta. Han deltog bland annat i 1789 år krig i Finland.
Dottern MAGDALENA gifte sig med landsbonden Isak Larsson ifrån Hemmingsmark. Hon dog 1842 i Böle.
Sonen CHRISTOPHER.
Dottern SOPHIA slutade sina dagar 1847 som utackorderat fattighjon. Samma öde drabbade också Magdalena.
Sonen ANDERS flyttade till Livland 1792.
För Christopher Samuelsson, Björn/Falconet slutade hans innehållsrika liv på ett tragiskt sätt. Under en fiskefärd på Piteälven den 6 oktober 1785, drunknade han, tillsammans med sina fiskebröder Klensmeden Isac Rosengren från "gamla staden" (Öjebyn) och Kaptenen Anders Carlahierta.
Hustrun Sara dog 1793. Torpet övertogs då av sonen Olof.
Ur "Böhle bygdebok - länkar till våra rötter", 1993