Dopvittnen – en ofta förbisedd släktkälla

Vad gör man när källorna börjar sina och upplysningarna i det vanliga kyrkomaterialet uteblir? Första tanken är att ”nu tar det stopp” och att vidare led bakåt förblir höljda i dunkel.

Men det behöver inte ta stopp där! Domböcker kan ibland ge ovärderliga släktupplysningar. Likaså kan en bouppteckning ge besked om vilka närmaste släktingar som finns.

Om någon av kontrahenterna avlider och det finns omyndiga barn i äktenskapet, utsågs en förmyndare till barnen av domstolen och förmyndaren utsågs ofta (nästan alltid?) från den avlidnes släkt. Med lite tur kan sådana upplysningar påvisa släktskapet bakåt.

Så trots sinande kyrkligt material, finns ändå en möjlighet att påvisa personens härkomst genom ovanstående upplysningar i de världsliga arkiven. Men det finns en annan kyrklig upplysning som kan ge intressanta upplysningar: dopvittnen vid barnens dop.

Piteå landsförsamlings äldsta födelse- och dopbok

I Piteå är födslar och dop förda sedan 1658. De första decennierna är boken korthuggen och kärnfull och består av mycket förkortningar: ”Ands Ols B i Forsen”, ”Hl. Bokhåll. son”. Angivet datum avser dopet och inte födelsen. Barnets namn är oftast inte angivet, ibland inte ens om det är en flicka eller pojke. Moderns namn är aldrig angivet. Dopvittnen är heller inte angivna. Texten är överlag svårläst, se nedanstående bildexempel.

Från och med våren 1688 sker förändringen. Dels blir texten vacker och får ta större utrymme, dels är både faderns och moderns hela namn utskrivna. Men framförallt: nu börjar dopvittnena anges.

När försvann Piteå stads äldsta födelsebok?

1688 inträffar även den förändringen att stadens födslar och dop inte är införda i landsförsamlingens bok. Detta måste innebära att staden nu börjat föra egen bok Boken måste ha innehållit åren 1688-1702 men finns inte längre kvar. Hur och när den förkommit är oklart. Den nuvarande äldsta födelse/dopboken för Piteå stad är från år 1703.

De första årens sirliga skrivning i landsförsamlingens dopbok förbyts dock relativt snart i kortare födelsenotiser och med alltmer otydlig skrivning. Lågvattenmärket är några år in på 1700-talet där texten är mycket svårläst, se bildexemplet nedan.

Seden med dopfaddrar

Bruket av dopfaddrar infördes i det tidigt kristna Rom. En fadder är ett dopvittne som tar på sig ett särskilt ansvar som förebedjare och kristet föredöme för den som döps. Ursprungligen ingick i fadderskapet också att gå in som adoptivförälder i händelse av att föräldrarna gick bort eller på annat sätt blev oförmögna att ta hand om barnet. Från början kunde föräldrar vara faddrar till sina egna barn, men den katolska kyrkan utvecklade så småningom en praxis där man skiljde de rituella banden från de biologiska. Senare kom också fadderrelationer att utgöra äktenskapshinder, dvs. en fadder kunde inte gifta sig med den man stått fadder för.

I nutid har faddern (ofta säger vi nu istället gudmor eller gudfar) sin offentliga funktion endast vid dopet, genom deltagande med textläsning eller bön. Att vara fadder är ett frivilligt band. Däremot är fadderskapet ett livslångt åtagande och till påminnelse om detta delas vanligen fadderbrev ut. Faddern ska vara döpt och villig att dela ansvaret för barnets kristna fostran.

Vem man valde som fadder kunde vara bekräftelse på olika typer av redan existerande sociala band, till exempel släktskap, yrkesgemenskap, ekonomiskt beroende och social status. Solveig Fagerlund har i boken ”Handel och vandel” försökt belysa ovanstående band hos dopfaddrarna vid dop i Helsingborg under tiden 1680-1709. Tydliga skillnader finns mellan stad och landsbygd vid valet av faddrar (mera härom senare i artikeln).

Faddrarnas antal

Under den äldre tid då fadderskap räknades som andlig släktskap och därmed utgjorde äktenskapshinder, kunde man inte ha för många faddrar och tre anses ha varit vanligt i Norden under medeltiden. Efter reformationen i mitten av 1500-talet ökade antalet faddrar men kyrkan har ändå försökt begränsa antalet. I Olof Laurelii förslag till kyrkoordning från år 1650 står: ”Witnen skola wara allenast tre personer aff hwart könet, och icke fler. Men mindre tal kunna wäl brukas.” Den praxis som varit i landets olika församlingar visar på stora skillnader. I Strövelstorp på 1650-talet bestod faddrarna av godmodern och därutöver två kvinnliga och två manliga faddrar. I Örkelljunga var medeltalet sju faddrar under 1700-talet men hade vid början av 1900-talet sjunkit till 3,5. Härnösand har exempel på upp till 18 faddrar vid mitten av 1800-talet. I Kosta  på 1800-talet har det borgerliga skiktet och specialarbetarna bland glasarbetarna fler faddrar än de övriga arbetarna och det agrara skiktet.

1686 års kyrkolag

I 1686 års kyrkolag sägs ingenting om antal och könsfördelning av dopfaddrarna. Däremot sägs ”Efter det är en gammal, god och Christlig seed, at wid döpelsen brukas någre personer, them man kallar faddrar, som äre witnen till barnens doop, så skal then och hädan efter som här till behållen warde; Dock ther til inge andre biudas, än the som äre af wår religion, til laga ålder komne, och i catechismi lära wäl kunnige. Then som någon uppenbar last och missgärnig öfwertygat är, skal til fadder ingalunda biudas, eller af prästen, utan föregående bättring, tillåten warda.” Detta innebar att faddern måste vara kristen, minst 14 år gammal, kunnig i kristendomskunskap samt inte tidigare straffad. Därför blev det viktigt att anteckna namnen på faddrarna.

Vid dopet, som skulle hållas inom 8 dagar efter födelsen, närvarade prästen och dopvittnena men inte modern eftersom barnaföderskor förväntades hålla sig i sängen i sex veckor efter födelsen. Ibland förekommer - särskilt i städerna - att något dopvittne inte själv är närvarande, men att denne har en ersättare för sig istället. Skälet kunde vara att man var bortrest eller bosatt så långt bort att man inte kunde/hunnit komma till dopet. Då anges först den utsedde faddern och sedan anges att ”i dennes ställe” närvarar ”stand-in-personen”. Ofta förekommande är seden med nöddop (som utfördes av den som biträdde vid förlossningen = barnmorskan (jordemodern). Detta eftersom det var viktigt att om barnet skulle dö odöpt, skulle det inte kunna komma till himmelen. Nöddopet konfirmerades (=bekräftades) sedan av kyrkan vilket tydligt anges i dopboken.  I domböckerna för Piteå landsförsamling finns exempel på bestraffning av fadern till ett barn som ”låtit sitt (nyfödda) barn dö okristnat”.

Fadderrelationer – statistik från Helsingborg

Ur Solveig Fagerlunds bok kan vi hämta olika beskrivningar vid förekommande dop. I nedanstående tabell visas antalet faddrar per dop.

Vanligast är 5-6 faddrar men det finns hela 27 dop utan faddrar och 13 med bara 1 fadder!

I Fagerlunds undersökning visar det sig att de fattigaste familjerna valde till dopfaddrar sådana som hade det bättre ställt än dem själva. Hon tolkar det som att man valde faddrar som kunde erbjuda dem arbete, eller med sin sociala ställning kunde underlätta för dem att få arbete i lokalsamhället, medan andra valde att stärka banden med prästen. De bättre ställda valde oftast faddrar från samma skikt, men kunde ibland välja faddrar från lägre inkomstklasser men inte de lägsta. Noterbart är att släktskapet har väsentligt lägre betydelse i staden än ute på landsbygden vid val av faddrar. Fagerlund menar även att ömsesidiga dopvittnesrelationer inte var så vanliga; dvs. att person A är dopvittne vid person B:s barndop innebär inte så ofta att person B är vittne vid A:s barndop. Någon form av hierarki eller skiktning finns tydligen.

Yrkesgruppering 1-3 är överrepresenterade jämfört med deras andel av befolkningen, framförallt gäller detta kvinnorna. Motsatsen gäller bland hantverkarna och det lägsta borgarskiktet. Om man ser till kön är den kvinnliga dominansen stor både i kategori 8 och 9, Mest förekommande som ogifta faddrar var hantverkardöttrarna och pigorna.

I nedanstående tabell visas fördelningen mellan män och kvinnor fördelade på hur ofta de varit dopvittnen. Först kan konstateras att fler kvinnor än män är dopvittnen. Kvinnorna har också varit vittnen vid fler dop. Ett antal kvinnor framstår som proffsvittnen: 5 kvinnor har bevistat 61-102 dop vardera, så ofta har ingen man förekommit under undersökningsperioden.

Erfarenheter från Piteå landsförsamling

För perioden 1688-1750 är det normala i Piteå landsförsamling 6 dopvittnen. Vittnena är då fördelade på 3 män och 3 kvinnor. Näst vanligast är 5 vittnen men både färre eller fler förekommer. Vid tvillingar är oftast dopvittnena 12 st men det framgår sällan vilka 6 vittnen som hör till resp tvilling. Vilka som är vittnen är noga utvalda. Mycket ofta är det släktingar men släktskapet kan vara både två eller tre generationer bort. Nära vänner är en annan grupp som ofta förekommer som dopvittnen, antingen som grannar eller bybor, eller som yrkesfränder exempelvis soldater, sjömän, skomakare. Vanligt är också att kyrkans folk finns med som dopvittnen, till exempel prästen och/eller prästhustrun. Klockaren och hans fru finns också ofta med som dopvittne. Troligen som en kyrkans man och som den som oftast hade kontakter med medborgarna i kyrkliga och undervisande göromål. Exempel på dopvittnesrelationer:

När Karin Olofsdotter från Långnäs nr 2 (gift med Mats Samuelsson Liten från Svensbyn nr 18) döper dottern Elsa 1704-03-26 finns följande dopvittnen:

När Jon Nilsson Tjörbåga på Långnäs nr 9 (gift med Anna Andersdotter från Långnäs 13) döper sonen Nils 1709-03-28 är dopvittnena:

Då oäkta barn föds är det oftast bara 3 dopvittnen. Dessa är då från moderns släkt eller bekantskapskrets.

Ett antal proffsvittnen finns även i Piteå landsförsamling. Orsaken är svår att veta. Kanske var det bara närheten till dopplatsen som spelade in: dessa proffsvittnen är ofta bosatta på Kyrkbordet och kunde snabbt ställa upp. Personer som ofta förekommer 1688-1699 är ex.vis Kelu Hermansdotter, hennes man Johan Ersson Smed vid Kyrkan, Lars Johansson Klockare och hustrun Anna Olofsdotter, Ingrid Eriksdotter och maken sergeanten Anders Knipa, Klockaren Anders Lestander, Pastor M Anzenius.

Jordemödrar

För den undersökta tidsperioden finns inga barnmorskor. Istället föddes nog alla barn hemma och förlöstes av erfarna kvinnor som varit med tidigare och lärt sig förlossningskonsten. Eftersom så mycket barn föddes, samlade de snabbt på sig nödvändig erfarenhet för de olika situationer som kunde uppstå. De barnafödande kvinnorna hade själva större kunskap eftersom det inte var ovanligt med 10 graviditeter under en kvinnas liv.

Men i dopböckerna är under denna tid dessa jordemödrar sällan namngivna, trots att de säkert medverkade vid i stort sett alla födslar. När nöddop har företagits (under denna tid var det inte så vanligt; betydligt vanligare blev det under 1800- och 1900-talet) står dock ibland jordemoderns namn utskrivet. Ex: Johan Eriksson Glasmästares son nöddöps 1706-06-12 i Piteå Stad ”av borgmästare Erik Månssons hustru Margareta Henriksdotter Kråka”. 1709-09-22 i Piteå Stad anges att ”födde Johan Jönsson Höijers hustru 2 barn, en son och en dotter som jordegumman Östens hustru döpte.” 1715-04-26 anges att ”döptes sal. Nils Matssons son Nils hemma av barnmoderskan sal. Östens änka.” Man kan fundera på om några av de proffsvittnen som finns i Piteå landsförsamling i själva verket är jordemödrar som därigenom hedras med sin närvaro vid dopet. Exempel är Kelu Hermansdotter och Ingrid Eriksdotter.

Det är slående att det engelska ordet godsib ”en släkting i gud”, relaterade också ursprungligen till de nära vänner som var med vid kvinnors barnsängar. Männen – som var utestängda från dessa miljöer – ansåg att kvinnor vid dessa tillfällen skvallrade, förvandlade efterhand ordet godsib till gossip = skvaller. Det svenska ordet gumma, som mest associeras med en gammal och/eller klok kvinna, anses vara en kortform för gudmor.

Introduktion till vuxenlivet?

Precis som i Helsingborg, är kvinnor och ogifta pigor ofta förekommande bland dopvittnena. Det kanske är så att när flickorna/döttrarna började uppnå giftasvuxen ålder introduceras de som dopvittnen. Både därför att dopakten blir ett tillfälle att visas upp och introduceras i ett socialt perspektiv, samt som ett led i deras uppfostran till goda mödrar. Tydligt är att de som ogifta förekommer ofta som dopvittnen men efter eget giftermål blir deras närvaro mera sparsam och mera kopplad till släktrelationer. Detsamma gäller för ogifta drängar men i betydligt mindre omfattning.

Skillnader mellan Piteå landsförsamling och Piteå stad

Medan släktskap ofta kan påvisas till dopvittnena inom Piteå landsförsamling, är sambandet betydligt otydligare i Piteå stad. I staden verkar social skiktning och yrkesrelationer spela en mycket större roll. Som nybliven borgare kanske man även hade behov att markera sin nyvunna status och manifestera denna.

Staden har även något fler vittnen än landsförsamlingen. Tämligen ofta är antalet vittnen 8 stycken, 4 av vardera könet. En annan skillnad är en större geografisk spridning på vittnena: det är betydligt vanligare med vittnen från andra församlingar, ja andra delar av landet. Just för Piteå stad finns också ofta kopplingar till kustbygderna på finska sidan; antingen i form av släktingar som gift sig där eller handelspartner från dessa bygder.

Källa för att bevisa släktskap

Genom att lyfta fram företeelsen med dopvittnen har jag velat visa att dessa kan vara ett komplement vid bevisning av släktskap. När man har riktigt tur, kan ömsesidiga fadderrelationer vara en stark bevisning på släktskapet. Vid Zakris Perssons (Svensbyn nr 26) dop av dottern Anna 1698-08-14 är ett av dopvittnena Lars Nilsson Laggare i Sjulsmark = hustruns bror. Vid dottern Elsas dop 1699-11-28 är Per Nilsson Laggare dopvittne = ytterligare en bror till hustrun. Omvänt är Zakris Persson dopvittne vid Lars Nilsson Laggares barndop av Kerstin 1706-11-01 och Zakris hustru Karin dopvittne vid hans dotter Margaretas dop 1710-12-24. Slutligen vid Per Nilsson Laggares dop av sonen Nils 1693-02-18 är systern Karin (senare gift med Zakris Persson) dopvittne.

Andra bevispunkter kan vara den starka traditionen med namngivandet som ofta följer ett givet och traditionsbundet mönster. Kvinnorna är mera svåridentifierade eftersom de ofta anges som ”och hustrun”, ”hu Sara Nils Anderssons”, ”hu Dordi Brusens”, ”majorskan”.

Förmyndare

Ytterligare ett indicium för att påvisa släktskap är om förmyndare utsetts för ett barn. Detta gjordes alltid när den ena föräldern avled och förmyndaren utsågs då oftast från den avlidne förälderns sida för att bevaka det omyndiga barnets rättigheter och egendom. Dessa uppgifter kan framgå i domboken, senare i särskilt upprättade handlingar.

Dopvittnen på PiteAnor

På den nya CD-skivan Piteanor 2008 som ges ut i november 2007 kommer dopvittnen att finnas med på födslar till och med år 1750 för de år där dessa framgår (för Piteå landsförsamling ex.vis 1688-1750). För många av oss ger det en utökad möjlighet att påvisa släktkopplingar kanske ytterligare något led bakåt i tiden.

Innehållet i denna artikel är främst hämtat från Solveig Fagerlunds bok ”Handel och Vandel” (Malmö 2002), födelseböcker i Piteå lfs och Piteå stad samt domböcker för Piteå Häradsrätt.

Ulf Holmberg, medlem nr 27