Boströmska namnet i Piteå.

(En konturteckning för Norrbottens-Kurirens Julnummer.)

Om en stor man är äregirig, så bör han, förutsatt att äregirigheten är af det kalla och oberörda slaget, ej låta sig födas i en småstad. Ty sällan blir han där förevigad i monumentala konstverk af brons eller marmor, de där i storstäderna människoströmmen litet hvarstans glider förbi för att ofta nog ej ägna den mer än en ganska flyktig och understundom rätt tanklös blick. Men de stå där dock för samtid och eftervärld som stumma vittnesbörd om människoandens förmåga af kraftutveckling och segersälla bragder!

Är den store mannens äregirighet åter af det slag, som nöjer sig med en liten vrå i minnesgoda medborgares hågkommelse och stundom hjärtan, då kan han gärna placera sin vagga i ett mindre samhälle. Där glömmes han ej så lätt, om också icke ”stenarne tala”. Och har han ingen äregirighet alls i den här antydda riktningen, ja då betyder det för honom mindre, hvar han första gången skådar dagens ljus inom det land, hvilket han kommer att ägna sina bästa krafter.

Den torfva, där han lekt som barn, den byggd, där han vuxit upp och fått sin tidigaste fostran, skola säkert ändå alltid ligga hans hjärta nära, men då icke för hvad hembygden kan komma att skänka honom af utmärkelse och erkännande utan för hvad den har skänkt honom af ljusa barndomsminnen från hem och härd, äfven där hemmet varit lågt och härden af anspråkslösaste slag.

I arf från äldre generationer har Piteå stad mottagit ett namn, för många säkerligen ganska oklart uppfattadt till betydelsen och den vetenskapliga räckvidden men stort och lysande ansedt af alla, och det är det Boströmska namnet, sådant det danades ut af den man, tänkaren och rättsläraren Christopher Jacob Boström, hvilken staden räknar för en heder att hafva bördat åt fosterlandet och skänkt den första elementära undervisningen.

Christoffer Jacob Boström

Men det Boströmska namnet har hemortsrättens goda klang i Piteå, äfven på den grund, att den för kort tid sedan från rikets högsta ämbete afgångne statsmannen Erik Gustaf Boström, som i nära ett decennium med sällspord kraft och lika sällspord skicklighet länkat vårt lands politiska öden, genom sin fader nedstammar från denna stad. Statsminister Boströms fader, den blifvande lagmannen och (genom sitt äktenskap) Östanå-herren Eric Samuel Boström, var nämligen, liksom sin äldre broder Christopher Jacob, född och uppfostrad i Piteå.

”Yfs ej af fädrens ära”, heter det visserligen, och denna sats må äga sitt fulla berättigande för den enskilde. Men för ett samhälle, större eller mindre, ställer sig saken ganska olika. Här blir tillvaratagandet af de stora namnen och de gamla vackra minnena, å ena sidan en skyldig vördnadsbetygelse åt de män eller kvinnor, som planterat de träd, af hvilka efterkommande släkten skörda frukterna, å andra sidan en samhällets maning till de unga, att på det sätt göra fädrens ära till sin, att de – hvar i sin stad och hvar efter sin förmåga – ställa målet lika högt, som de store gamle och göra sina lifsinsatser på arbetets skiftande fält lika redligt som de.

Därför håller ock Piteå stad det Boströmska namnet och minnet högt.

Då man färdas Piteå Storgata fram från öster till väster och förbi stadshuset hunnit till den s. k. Esplanaden – en rätt ny anläggning – har man här på vänster hand ett ganska prydligt hörnhus, såsom synes af ofvanstående bild. Huset, nu moderniseradt och i borgare Grass´ ägo, utgjorde jämte gården det gamla Boströmska fädernehemmet vid 1800-talets början.

En del af väggarne m. m. i den ursprungliga byggnaden – ett litet, lågt hus med små fyrkantiga fönster – uppgifves ännu stå kvar från seklets början. Någon riktigt gammal fotografi eller teckning från det minnesvärda hemmet äger man icke. En föreställning om hur den ursprungliga byggnaden såg ut, kan man dock göra sig af en omedelbart efter branden år 1888 tagen och här reproducerad vy af denna del utaf Piteå stad*. Dock är här det Boströmska huset genom påbyggnad högre, än det var på den tid, då bröderna Christopher Jacob och Eric Samuel här togo sina första steg.

Vid åtskilliga tillfällen har det talats om att tillvarataga och för främligen beteckna den nuvarande byggnadens äldre traditioner genom att å densamma anbringa en minnestafla med angifvande af att här föddes filosofen, professor Boström den 1 januari 1797. Men denna plan har aldrig kommit att realiseras.

Emellertid finnas de, som hålla före, att professor Boström föddes i en annan byggnad, belägen vid Esplanadens fortsättning nedåt hamnen. Denna uppgift är emellertid bevisligen oriktig, då den åsyftade gården först inköptes af professor Boströms äldre broder skepparen Johan Boström, född 1794, död 1828 och efterlämnade en ännu i Piteå lafvande ogift dotter, Sophia Boström.

Det Boströmska namnet går tillbaka till de för sin intelligens kända Norrbottenssläkterna Laestadius och Fjellström. Den äldste till namnet kända stamfadern hette Olof, lefde i senare hälften af 1500-talet och var liksom sin son Nils Olofsson bonde i Lästa by, Ytterlännäs socken i Ångermanland. Den sistnämnde hade en son Johan, som blef kyrkoherde i Arjepluog (död 1697), och antog namnet Laestadius efter hembygdens namn. Släkten var befryndad med Norrlands äldsta kända släkt Buru (Burman).

Här har emellertid ej platsen att närmare framlägga den ganska intressanta genealogien. Vare det nog sagt, att kyrkoherden Leastadius i Arjepluog hade två söner hvilka ändrade släktnamnet till Lestander, den äldste, Anders, hvilken dog 1743 såsom klockare i Piteå socken, och den yngste, Olof, hvilken äfvenledes blef klockare (i Arjepluog) och afled 1765. Från den sistnämnde nedstammar en stor bondesläkt Laestander i Arjepluog.

Den förstnämdes afkomlingar ingingo äfven i allmogen såsom hemmansägare i Böle by af Piteå socken, och barnbarnen bortlade snart släktnamnet. Hemmansägaren Joh. Johansson i Böle (sonson af klockaren Laestander i Piteå) hade emellertid en son, Christopher, (född 1760) hvilken antog nytt släktnamn, Boström, och inflyttade till Piteå stad, blef först sjöman, sedan borgare och skeppstimmerman samt afled 1829.

Denne Christopher Boström hade med sin maka Elisabeth Hortling 7 barn, nu alla döda.

Den andre i ordningen af barnen var professor Christopher Jacob, den femte lagmannen Eric Samuel. Yngste sonen, Abraham, dog vid 42 års ålder 1852 som kanslist i Stockholm, och yngsta dottern, Sara Brita Boström, hvilken i det längsta bodde kvar på fädernegården, dog ogift i Piteå 1892.

Det mellersta af de tre husen i bakgrunden är det Boströmska

Den egentliga skaparen af det Boströmska namnet vardt, som bekant, den andre sonen Christopher Jacob Boström. I fråga om tiden för hans födelse råder någon meningsskiljaktighet. Det anses allmänt, att han föddes den 1 Januari 1797, men en uppgift vill dock hafva födelsedagen förlagd till dagen förut eller den 31 December 1796.

Från hans barndoms- och tidigare ungdomsdagar är just ej mycket kändt. Att han fick vänja sig vid enkelhet och umbäranden, framgår bl. a. Af senare utaf honom själf fällda yttranden, liksom man äfven vet, att den för studier och läsning intresserade gossen erhöll understöd och omhuldades af en släkting, skeppsbyggmästaren i Piteå Eric Nordlund.

Efter att ha gått i Piteå lärdomsskola 4 à 5 år, kom han 1812 till Hernösands gymnasium, där han studerade till 1815, hvilket år han vardt akademisk medborgare i Upsala, >hvarest han synnerligen begagnade sig af professorerna Bibergs och Grubbes undervisning men måste ofta, liksom under sin gymnasietid, förvärfva sig sitt uppehälle genom konditionerande och därunder i flera år vistas på landet>, som det heter i Matrikel öfver Härnösands stift af And. Sidner (utgifven 1866).

Om han som ung student, i likhet med de flesta andra obemedlade ynglingar, viaticerade i hembygden, är ej bekant. Otroligt förefaller emellertid ej, att Chr. Jacob Boström aldrig återsåg sin fädernebyggd, efter det han år 1812 dragit ut i världen för att tillägna sig och sedan sprida bland andra vetandets och bildningens skatter.

Den läroanstalt, där Chr. Jac. Boström erhöll den första skolundervisningen, låg – och ligger ännu för resten – vid stora torget i Piteå. Ända till år 1895 användes byggnaden till lokal för allmänna läroverket. Sistnämnda år kunde skolan flytta in i en nyuppförd, fritt och vackert belägen byggnad af sten, hvarefter den gamla byggnaden har användts för Piteå enskilda flickskola. Alldeles som det gamla läroverkshuset nu ter sig och presenterar sig på den här införda vyen, såg det dock ej ut under Chr. Jac. Boströms skolår. Dess nuvarande yttre leder nämligen sitt ursprung från 1816.

Under Boströms skoltid var skolan mycket bristfällig och förfallen. Emellertid åtog sig Klerus vid ett prästmöte att alldenstund huset begagnades af det gamla synodallaget, utgöra en frivillig afgift (1813) för husets reparation och sättande i skick. Då detta dock drog ganska litet till, passade man på att, när Piteå pastorat i samma vefva vardt ledigt, anslå för ändamålet ett års afkastning af pastoratet. På det sättet vardt läroanstalten satt i stånd 1816. Om alltså skolan ej hade sitt nuvarande utseende under Chr. Jac. Boströms skolgång, så torde den åtminstone något år under brodern, Eric Samuels, skoltid sett ut, som bilden angifver. Denne var nämligen född 1804.

Att här något närmare ingå på Chr. Jac. Boströms i mångt och mycket banbrytande verksamhet vid Upsala universitet faller utom den egentliga ramen för denna uppsats. Dock må några korta antydningar härom göras och ett och annat belysande drag af mannen här anföras, desto hällre som sistnämda äro upptecknade efter muntlig berättelse af en man, som under sin studietid ganska ofta kom i personlig beröring med den store tänkaren.

Allmänna läroverkets gamla byggnad i Piteå

Sin filosofiska grad förvärfvade han 1824 och anställdes fyra år senare som docent i praktisk filosofi. 1833 förordnades han till lärare för kronprins Oscars söner, bland dem vår nuvarande konung. 1837 återkom han till Upsala i egenskap af adjunkt i filosofien. Då professor Grubbe 1840 nämndes till statsråd, vardt Boström innehafvare af denna lärostol, först som vikarie och från 1842 som ord. Professor i praktisk filosofi.

I denna sin mödosamma befattning har han, såsom han själf intygar, >verkat så mycket han kunnat med sin högst svaga hälsa, då han ofta varit besvärad af kongestigtioner åt hufvudet, äfvensom af ett oafbrutet nervlidande>. Emellertid kan han, >att filosofiens stadium i Upsala under hans läraretid icke sjunkit eller aftynat utan snare höjt sig och blifvit lifligare>. 1863 tog Boström afsked, som emeritius för att tre år senare skatta åt förgängelsen.

Det har sagts, att Boströms ande altjämt sväfvar öfver den svenska filosofien, och endast detta bör vara nog för att intyga, det Boström verkligen var – och är – den store inom tankens värld, om han också icke kan nämnas en universell filosof, ehuru – såsom prof. P. Fahlbeck skrifver i ett af de senaste numren af Statsvetenskaplig tidskrift – Boströms tankar om staten återkomma i de förnämsta tyska rättsskolornas läror på ett sätt, som visar, att nämda tankar äga större räckvidd, än man här hemma vanligen föreställer sig.

Boström var en den filosofiska idealistens målsman, men så, som han var det, har verkligen ingen varit före honom i filosofiens häfder, skrifver Allan Vannérus i >Ord och bild> i en uppsats 1897, ägnad åt 100-årsminnet af den store tänkarens födelse. Sin speciellt nationella betydelse fick Boströmianismen bl. a. Därigenom, att den hos oss grundlagt en verklig filosofskola.

Ute på det ej så synnerligen långt från Upsala belägna Östanå residerade i midten på 1800-talet prof. Boströms broder, lagmannen Eric Samuel Boström. I motsats till sin lärde broder i Uppsala var lagmannen en humoristiskt och mera gemytligt anlagd personlighet, den där i kretsen af de sina, enkelt och utan stat men godt och gediget lefde sitt lif fram på sitt gods.

Hans lefnad vardt dock icke så lång. Sedan flera år tillbaka hemsökt af ett svårare hjärtlidande, dog han helt hastigt vid jultiden 1854 i Stockholm, dit han med sin maka inrest på tillfälligt besök för att göra juluppköp.

Vid denna tid vistades på Östanå som informator för lagmannens bägge söner (sedermera excellensen Boström och landshöfding Boström.) en ung fil. Stud. P. O. Edén, hvilken senare i tiden som rektor och kommunalman skulle komma att utöfva ett mindre vanligt inflytande i den Boströmska fädernestaden. Kallet som lärare ute på Östanå för de unge Boströmarne förvandlades snart nog till en s.k. akademisk kondition: lärare och elever inflyttade till Upsala, eleverna för att bevista skolan under handledning och uppsikt af den åtföljande läraren. Denna kondition fortfor till 1858.

I prof. Boströms hem voro de unga brorsönerna och deras informator ständiga middagsgäster om söndagarne, hvarförinnan den unge läraren reglbundet inhändigade inbjudan från – såsom det på den tidens en smula sirliga sällskapspråk hette - >Herr Candidatens ödmjuke tjänare Christopher Jacob Boström>. Själf skattande vid dylika tillfällen prof. Boström föga åt de, tack vare en god hushållerska, onekligen utmärkta materiella håfvorna.

Man får väl antaga att hans unga gäster gjorde så mycket bättre skäl för sig. Men värdens egen aptit var dålig: själf antog han, att han fått sina digestionsorgan fördärfvade vid hofvet, där han som förut varit van vid enklaste kost, blifvit allt för väl tillgodosedd i detta afseende – alltså ett nytt bevis för läran om >kulturens offerväsen>.

Dock antog han, att äfven stillasittande härvidlag gjort sitt till.

Ehuru Boström med den honom säregna kärfheten förklarat, att en <en filosofs egentlliga lefnad är hans tankar>, drog han sig ej så exklusivt inom sig själf, som yttrandet kunde tänkas angifva.Han kunde allt emellanåt personligen var ganska meddelsam, och han skydde ej häller offentligheten, då han ansåg sin saks försvar detta kräfva.

Så kunde han vid de här nämnda middagssamkvämen, sedan brorsbarnen gått, inlåta sig på hvarjehanda praktiska frågor därvid han, sin vana likmätigt, ofta nog ej skrädde orden.

Hvad som beträffade allmänna undervisningen sedermera fick sanktion i läroverksreformen af 1859, ansåg han som >det dummaste>, man någonsin kunde hitta på.

>Jag är nu färdig att gå hädan>, så ungefär uttryckte han sig en gång härvidlag, >men kandidaten har, mänskligt att döma, många år kvar, men mins mina ord, att de skola önska sig tillbaka den gamla apologistskolan, naturligtvis utvecklad efter tidens kraf>. Boström ville nämligen ovillkorligen ha den lärda och den medborgerliga bildningen åtskilda och ansåg, att man ej borde hålla dessa allt för länge vid boken, hvilka skulle ut i praktiska lifvet, och han siade om, att det också skulle gå därhän. Vi veta, att på den senaste tiden just samma åsikt tagit sig kraftigaste uttryck inom riksdagen.

Både öfvertygande och våldsamt drog han i skrift i härnad mot den förnuftsvridriga och råa >helvetesläran>, och den gamla ståndsrepresentationen hade i honom – stor patriot som han var – en lika varm som talangfull förespråkare. Månne icke åtskilligt gifvit vid handen, att >den svenske Plato> såg betydligt djupare och klarare i represntationsfrågan, än många på hans tid velat erkänna ?

Prof. Boström var en mycket hjälpsam natur men, försynt och grannlaga som han var, såvida det blott ej gällde hans vetenskap, utöfvade han sin välgörenhet i allra största tysthet. Till den å fädernegården i Piteå bosatta gamla systern torde mer än en gång hans broderliga omsorg och hjälp sträckt sig.

Den 22 mars 1866 gick prof. Boström ur tiden. Förskräckelsen öfver en eldsvåda skall ha varit närmaste anledningen till den plötsliga hjärtförlamning, som ändade hans lif. Upsala kyrkogård rymmer hans stoft, och å Norrlands nationslokal finnes hans porträtt, ingifvande åskådaren en lefvande föreställning om intelligens och viljekraft.

Framför författaren till dessa enkla rader ligga några gulnade blad – tryckta verser vid Christopher Jacob Boströms begrafning den 30 mars 1866. De inrymma tvänne sorgekväden, det ena skrifvet >i Uppsala studenters namn>. Författarenamnen äro ej utsatta, men veta vi, att det förra skrifvits af den då 23-årige skalden C. D. af Wirsén ( stycket omarbetades af författaren då det 1897 togs i den då utgifna förtjänstfulla fästskriften till Boströms minne, Norstedts & Söners förlag, Stockholm), det senare af sedermera lektorn i Härnösand H. Solander (död 1882).

I den förra sången heter det bl. a.:

Hur enkelt stor din bild i vårt sinne göms !
En bild i brons, gedigen och ren och fast,
En framtidsbild, som tidens släkte
Undrande halft och i häpnad skådat.

Och närdet gällde strid för din saks försvar,
För allt hvad stort du älskat och högt du tänkt,
Hur sjöd ej då ditt gamla sinne
Varmt som en ynglings af eld i kampen !

Och Nordens ungdom svär vid din grift i dag
Att modigt kämpa, kämpa för ljus och rätt,
För evig saning, den du hälgat
Hela ditt lif uti heligt allvar !

Och Norrlands nation klagar:

Det är förbi. Den store tänkareanden
Gaf jorden åter, hvad hon gaf till lån,
Och höjde silfvervingen mot de landen,
De ljusomgifna, som han kommit från.
Det är förbi. I grafven sänks han neder,
Han som var vår och hela Sverges heder.

Ja, han var vår ! Var stolt, att du fick bära,
Fjällhöga Norrland, sådan härlig son –
Han växte stilla till din lust och ära
Vid dina skogars, dina forsars dån,
Tills fram han steg ur dina gömda dalar
Och tog sin plats i vetenskapens salar.

För rätt och sanning slog han sina strider,
För hvad som gillats af hans bästa vett.
Om världens bifall blef hans lott omsider,
Om dess förbittring, var för honom ett;
Likgodt om sparfvarne vid jordens yta
Behagade hans örneflykt förtryta.

Tack, ädle vise, tack för hvad du varit:
Huld, som en fader, var du oss ock kär.
Nu forska vidare, dit du har farit,
I skapelsens och världarnes myster.
Farväl ! Njut evig fröjd i himlaborgen;
Åt oss du lämnat saknaden och sorgen.

Det var på sensommaren 1877. I Luleå hade man denna sommar hållit det första och till dato enda möte i sitt slag: ett gemensamt landtbruksmöte för de nordliga länen i förening med utställning. Mycket folk och många dignitärer hade infunnit sig. Och så begaf det sig, att då uppbrottets dag och timme randades, ombord å den södergående ångaren befann sig en nog så lysande samling.

Här sågos, förutom länets egen höfding Henr. Ad. Widmark, landshöfdingen i Västernorrlands län Curry Treffenberg och i Västerbottens län A. G. Wästfelt, vidare en del remarkabla norrmän såsom amtmännen för Tromsö och Nordlands stift Kjerschow och Worse, chefen för norska järnvägsväsendet Pihl, stortingsmannen Sievert Nielsen (då Kirkesanger) m. fl. De norska ämbetsmännen hade af länets höfding inviterats dels för landtbruksmötets skull, dels – och kanske förnämligast – för att dryfta möjligheterna för en sammanbindningsbana mellan Sverige och Norge.

I Piteå kom ångaren att göra ett oberäknat långt upphåll, och med tacksamhet antogs ett förslag utaf en af de medföljande mötesanordnarne – direktör L. A. Ringius att se på staden. Snart nog befann sig sällskapet jämte en så småningom växande skara af stadens mera framstående män nere i den vackra stadsträdgården vid strömmen dit förfriskningar i all hast anskaffades.

Nu är det ju ofta så, att improviserade fäster blifva vida mer lyckade än länge påtänkta och omsorgsfullt förberedda. Denna vardt i all sin enkelhet synnerligen lyckad, uppburen af en stämning, som underhölls af tal och sång. Bl. a. Höll nuvarande prof. Axel N. Lundström ett roligt >järnvägstal>, och Sievert Nielsen föredrog med en allt annat än alldaglig humor historien om >Käringen mot strömmen>.

Men så erinrade man sig, att man befann sig i Boströms stad. Hans minne borde därför vid ett tillfälle som detta icke sakna sin hyllning. Det var lektor C. J. Östling från Hernösand, som högstämdt och vackert tolkade Boströmsminnets betydelse, och snart hade landshöfding Treffenberg med sin vanliga entusiasm för allt ideelt påyrkat, att amn måtte aflägga ett besök vid Boströms gamla barndomshem.

På den tiden hade staden staden åtskilliga goda sångkrafter – såsom borgmästaren Osk. Rutbäck, tullförvaltaren Gustaf Häggström, stadens trots åren förnämsta tenor (broder till professor Häggström och känd öfver hela Norrbotten under skämtnamnet ”Gardisten”) – och snart gick tåget med de helt hastigt till sångarbröder förvandlade Treffenberg och Häggström i spetsen Storgatan framåt under tonerna af >O, låtom oss svärja ett fostbrödralag>,

>Bröder, hur härligt i nordiska kvällen>.

Utanför det tjäll, hvarest en gång Chr. Jac. Boströms vagga stått, gjordes halt, alla hufvuden blottades, och här afsjöngs i sommarkvällens tystnad Uppsalastudenternas Carmen saeculare för utmärkta män och dessas minnen i Integer vitae – för att använda de ord, hvarmed Treffenberg själf i ett tal (den 20 maj 1893) vid aftäckandet af Boströms porträtt i Norrlands nationssal i Upsala erindrade om den här skildrade enkla hyllningen åt tänkaren i hans fädernestad. Den hyllningen blef för Treffenberg en högtidssstund, förklarade han, och de ännu lefvande deltagarne säga tvifvelsutan detsamma.

Efter å gamla Societetshuset intagen supé afreste gästerna från Piteå söderut.

I januari 1897 firades inom Sveriges lärda värld på olika sätt hundrade årsdagen af Chr. Jac. Boströms födelse. I Piteå ville man då af lättförklarliga skäl på något sätt fästa Boströms namn vid hans fädernestad och ansåg därvid värdigast, att en stipendiefond, uppkallad efter honom, bildades vid allmänna läroverket. Förarbetena härtill vidtogos i slutet af 1896, och i juni 1897 förelåg fonden färdig och kunde till läroverket öfverlämnas.

Den belöpte sig då till något mer än 3,000 kr., till hvilket belopp statsministern Boström och landshöfvding Boström bidragit med tillsammans kr. 1,000.

Många gånger hade statsminister Boström enskildt uttryckt önskan att blifva i tillfälle se den stad, där hans faders och farbroders vagga stått. Tanken kunde dock först realiseras på sommaren 1898. Den 8 juli anlände då på ett kort besök till Piteå excellensen Boström, åtföljtaf en ung son, samt statsråden von Krusenstjerna och grefve Wachtmeister. Resan, som jämväl afsåg en del andra platser inom länet, var hufvudsakligen att betrakta som en turistfärd.

Trots den korta tiden för uppehållet i Piteå (endast några timmar) och stadens naturliga önskan att >officielt> få rå om de höga resenärerna, medhann dock excellensen att – med sin forne informator rektor P. O. Edén som ciceron – aflägga besök såväl i det forna Boströmska fädernehuset som hos sin, hos släktingar boende kusin, fröken Sophia Boström (dotter till professorns och lagmannens äldste broder, sjökaptenen Johan Boström). Intresserad af allt och vänligt förekommande mot alla, fick han här ock skåda de jovialiska, ganska >Boströms-typiska> dragen, - se porträttet ! – af fröken Sophia Boströms för då jämt 30 år sedan bortgångne broder Johan Eric (Jan Eric) Boström.

Vid åsynen af dennes konterfej berättas ock excellensen skämtsamt hafva utbrustit: > Det var mig en baddare till att ha sett ut som jag ! >.

I detta sammanhang torde några ord om denne Jan Eric Boström, ännu i minnesgod hågkomst bevarad af flere äldre norrbottningar, vara på sin plats.

Jan Eric Boström, född 1818, var ett original utaf den sorten, hvarpå vår praktiska tid begynner lida en alltmer iögonfallande brist. Man skulle nog om honom kunna säga, att han hörde till dem som ej alldeles riktigt kunna anpassa sig till lifvet.

Så gick det i Upsala , trots ett medfödt godt hufvud, skäligen knaggligt för honom på studiestråten, och hans bägge i allt ytterst skötsamma farbröder voro härför ganska bekymrade. Originaliteten i sitt väsen visade han ock genom det sätt, hvarpå han i det praktiska lifvet splittrade sina krafter. Han försökte sig som lärare och var någon tid v. Läroverkskollega för att därefter ägna sig åt diverse bestyr med trävaruhandtering. Denna >nummerväxling> förskaffade honom binamnet >Trämagistern> eller >Träis>.

I sin egenskap af >trävarumänniska > förestod han skeppningarna från Piteå för Gellivarevärket, och det uppgifves som säkert, att under hans tid Munksunds såg började anläggas anläggas och platsen därstädes planeras och ordnas. Men hans intressen voro ännu mera skiftande: så aflade han organistexamen och anställdes som organist i Piteå landsförsamling. Dessutom hade han försökt sig som lasarettssyssloman och i många år som >extra kontorsskrifvare> tillhört kongl. Postvärket. Vid sitt frånfälle vid 50 års ålder var han ock en af sökandena till Ånäsets postexpedition.

Varmast klappade dock måhända hans hjärta för sjöfarten och dess utöfvare. Där var han riktigt i sitt esse, och äldre Pitebor berätta, att nästan innan en ingående skuta kommit inom synhåll för vanliga dödlige, hade Boström – som om somrarne med förkärlek trifdes nere vid kajen eller i sin slup på fjärdarne – såvidt han sett henne blott en enda gång förut, på riggen igenkänt fartyget och hade klart för sig dess namn och hemstad, rederiet, kaptenens namn m. m., m. m. och öfverallt hade han gamla bekanta och goda vänner.

Ty den lille runde och jovialiske mannen, som språkade i en svindlande fart, endast jämförlig med den hastighet, hvarmed han snurrade sin klockkedja, var ständigt gemytlig, ofta lekande kvick, någon gång en smula hvass, och därför gärna sedd af alla. Minne hade han >som en häst>, och det kan dragas i starkt tvifvelsmål, om han under den tid, han utbetalade arbetarelikvider för Gällivarevärket, haft kassaboken annorstädes än ihufvudet. Men han lär dock aldrig stått i ovisshet om, hvad hvar och en fått, och hvad hvar och en skulle ha.

Andligt öfverlägsen i mångahanda afseenden, var Boström desslikes rikt utrustad på hjärtats vägnar och alltid besjälad af den mäst uppoffrande tjänstvillighet.– Därför har en erinran om hans blida personlighet också ansetts förtjäna en plats i denna enkla teckning.

Statsministerbesöket i Piteå 1898 varade, som nämdt, ej många timmar. Dock räckte tiden till för excellensen Boström att få önskade lokalinblickar i familjekrönikan och för Piteå stad att betyga den höge resenären jämte sällskap skylid aktning och vördnad. Det var därvidlag

Säkerligen ej endast statsministern, staden då ville hedra: det var tvifvelsutan ock i lika hög grad den framstående bäraren af det för Piteå kära Boströmska namnet.

Önskan att hedra detta namn och knyta det fast vid staden tog si sitt senaste uttryck i förra månaden, då den i Piteå nybildade logen af Odd-Fellows-orden uppkallades efter Chr. Jac. Boström.

Piteå i december 1900.

U. Alb. Almqvist.

(Källa: Norbottens-Kurirens julnummer 1900).