Vallonerna

Under 1400-och 1500-talen gjorde man flera viktiga uppfinningar vad beträffar järnbearbetningen gäller i södra delen av dagens Belgien, det s k Vallonien. I Vallonien fanns stora, naturliga förutsättningar för en järnindustri: Järnmalm, skogar och vattenkraft. Järnhanteringen nådde en enastående hög teknisk nivå och Vallonien blev Europas järncentrum. Det s k vallonsmidet blev berömt över hela Europa och en förebild för utvecklingen av järnhanteringen i en rad länder.

Till Europas olika krig behövdes massor med vapen, och Vallonien blev Europas vapensmedja, en roll som senare övertogs av Sverige.

Vallonien var ett utsatt område; driftsstörningar, råvaror sinade, arbetslöshet, flyktingar från krigshärjade områden. År 1621 drogs man med i kriget och industrin slogs spillror. Vårt land blev intressant för nederländska investerare, som visste vilka naturrikedomar Sverige förfogade över. Dessutom var landet förhållandevis fridfullt, utan sociala eller militära konflikter.

I Sverige fanns sedan gammalt en järnhantering med erkänt skickliga smeder. Men man smidde enbart för husbehov och exporterade järnet som råvara och importerade den bearbetat skick till höga priser. Gustav Vasa insåg att detta var dålig ekonomi och försökte att med hjälp av tyska specialister få till stånd en järnindustri. Den tyska smidesmetoden kom att dominera vår järnhantering fram till 1700-talet.

År 1597 arrenderade holländaren Wellam de Besche Nyköpings bruk, dit han tog med sig några valloner, de Besche hade kontakt med Louis de Geer i Amsterdam och fick honom intresserad för möjligheterna i Sverige. När de Geer så småningom själv kom till Sverige gjorde han Norrköping till centralort för invandringen, och industrier av olika slag växte snabbt upp.

Kapitalstarka utlänningar var efterlängtade av de svenska myndigheterna. Louis de Geers affärer med svenska staten började med förmedling av ett lån till Gustaf II Adolf för att denne skulle klara av Älvsborgs lösen. Med tiden blev de Geer bankir för hela Sverige, blev svensk medborgare och köpte sig stora jordegendomar. När han dog var han rikare än någon annan svensk någonsin kunnat bli.

Louis de Geer är nyckelmannen när det gäller valloninvandringen. Hans insatser för det svenska näringslivet är så betydande att han kallats den svenska industrins fader.

För att snabbt få igång en järnindustri blev det nödvändigt att importera arbetskraft. Att värva alla dessa arbetare var inget problem, eftersom det fanns gott om arbetslösa järnarbetare i Vallonien. Värvarkontor upprättades på de större orterna och värvade arbetare fick skriva på noggrant uppsatta anställningskontrakt. En arbetare anställdes oftast för ett eller två år. Han fick resan fram och tillbaka betald, även för sin familj. Arbetsuppgifterna preciserades i kontraktet och man förband sig att stanna på det bruk som man blivit anvisad.

Vid ankomsten tilldelades familjen en bostad i en brukslänga eller en bit mark där man kunde bygga sig ett hus och ha ett litet jordbruk. Virke köpte man sig till subventionerat pris på bruket. Av de olika yrkesgrupperna som kom till Sverige utgjorde kolarna den största.

Arbetslagen kan karaktäriseras som en sorts små familjeföretag. Mästaren plockade in söner och svärsöner i laget och var noga med att inte tillåta några svenskar ta del av yrkeshemligheterna. De svenskar som tilläts arbeta i masugn eller smedja fick alltid lägre sysslor. Vallonerna talade franska sinsemellan i generationer. När de svenska arbetarna släpptes fram i smedjor och hyttor övertog de vallonska uttryck och detta speciella yrkesspråk levde kvar i modern tid.

Förutom kolare, masugnsarbetare och smeder fanns på bruket en hel rad olika hantverkare. Det krävdes klensmeder, murare, bälgmakare, sadelmakare, snickare, skomakare, skräddare, mjölnare osv. Det hette att vissa bruk var en vallonsk by överflyttad till Sverige. På ett bruk behövdes också skrivare, bokhållare, fogdar, befallningsmän och förvaltare. Till invandrarna hörde ju också herrgårdens invånare, brukspatron och hans familj samt dess betjäning. Och en förutsättning för att bruket skulle fungera var att alla talade samma språk.

Vallonernas barn kunde avancera. Det hände t o m att en brukspatron kunde räkna sitt ursprung från en arbetarfamilj. Att dessa möjligheter till socialt avancemang var öppna för vallonbarnen berodde på något så enkelt som att de fick lära sig läsa och skriva. De fick utbildning. Vallonerna hade med sig egna präster (de var kalvinister), som höll skolundervisning för barnen. Att arbetarbarn fick lära sig läsa och skriva var något unikt för 1600-talets Sverige.

I brukens slutna värld hade invandrarna en trygghet. Den vuxne mannen var garanterad arbete i hela sitt liv. Blev en arbetare tillfälligt sjuk, fick han ändå ut sin lön. Laget övertog hans sysslor. Blev sjukdomen långvarig fanns det sjukstuga eller brukets egen fältbardskär. Äldre fick trappa ner till mindre betungande jobb, med mindre lön. När man slutade arbeta erhöll man en sorts pension. Klarade man inte sig själv fick man flytta till sjukstugan, som också fungerade som ålderdomshem. Änkor erhöll änkegratial.

Något som verkligen skiljde vallonerna från svenskarna var deras krav på renlighet. Smedernas lördagsbad blev en en myt. Fruarna satte en ära i att uppträda prydligt och att hålla hemmet rent och snyggt.

Vallonerna kom från ett land med rikare kultur. De var t ex noga med sin klädsel och deras högtidsklädsel imponerade på den svenska allmogen. De bildades en elit vid bruken och hade olika privilegier, i början skattefrihet och befrielse från militärtjänst. Vallonerna på bruket höll distans till bondebefolkningen, slog vakt om sina jobb och gifte sig i början bara inbördes.

Vallonerna tyckte om musik och dans. Deras instrument var i första hand nyckelharpan. I Uppland bidrog vallonska spelmän till att utveckla en egen folkmusik.

De stora högtiderna vid bruken var julen och midsommaren. Man medförde också idén att fira karneval, vilket lever kvar på en del ställen ännu i våra dagar.

Carina Bäckström

Källa: Vallonera – Sixten Haage

(Ur Ätt och bygd nr 19, februari 1988)