De flesta forskare stöter på soldater i släkten, och vill man veta mer om dem har man krigsarkivets rullor att ta till. Men det kan vara svårt att hitta i dem, om man inte vet hur de är uppställda. Jag kommer därför att i några artiklar försöka förklara lite om soldatforskning samt om soldaternas liv och leverne. Största delen fakta är hämtat ur boken ”Karoliner” av Alf Åberg och Göte Göransson. I övrigt ligger egen forskning i bl a Krigsarkivet till grund, med koncentration på 1700-talets soldater.
Försvarsmakten i Sverige hade sedan medeltiden bestått av en värvad armé, avlönad av kronan. Den som ställde tungt utrustade ryttare till kungens förfogande befriades från skatt. Den som gjorde rusttjänst kallades frälseman efter ordet frälsa, befria. Då rusttjänsten infördes fick Sverige efter utländskt mönster ett länsväsende. Kungen delade ut län åt de stormän som gjorde rusttjänst och hjälpte honom styra länen. Länen gav makt och inkomster genom arrenden, och var därför mycket eftertraktade av stormännen.
De många och långa krigen innebar att bönderna drabbades av att bli uttagna till fotfolk i armén. Gustav II Adolf nyorganiserade armén i början av 1600-talet och landsregementet skulle omfatta 3 264 man fördelade på 12 kompanier om vardera 272 man.
Utskrivningar hade sedan gammalt främst använts för att anskaffa fotfolk och båtsmän – til rytteriet kunde man i regel få frivilligt manskap. Drabbade av utskrivningar blev i första hand lösdrivare och andra utan sk försvar, därnäst allmogen som skulle uppställa knektar enligt vissa regler. Under 1600-talet brukade en knekt uttas av en rote på 10 män.
Under 1620-talet vidtogs åtskilliga åtgärder för att göra utskrivningarna effektivare. Tidigare hade roteringen ofta skett efter antalet gårdar. Nu blev det regel att den skedde efter mantal, dvs antalet män, och kom därigenom att drabba hela den vapenföra befolkningen. År 1617 höjdes den övre roteringsgränsen till 60 år, och 1620 slopades den helt. Alla män över 15 år var i princip underkastade rotering.
Vid samma tid ålades prästerna att föra längder över den manliga befolkningen i sina församlingar. På grundval av dessa mantalslängder ägde så den egentliga utskrivningen rum, förrättad av landshövdingen, lagman och överste med hjälp av häradshövding, häradsnämnd, fogde, präst och kompanichef. Roteringslängder och rullor uppsattes och en tid därefter mönstrades det utskrivna manskapet. Det finns rullor från 1621. Eftersom få hittar soldater från den tiden i släkten går jag inte in närmare på dem.
De som uttogs skulle vara dugliga till krigstjänst och ha lämplig ålder, under 1620-talet vanligen mellan 18 och 40 år. Vid 1621 års utskrivningar fick man dock ta ut även 15-och 16-åringar. I första hand utskrivs drängar, torpare eller bönder med små hemman, medan de egentliga hemmansägarna skonades om så var möjligt.
1621 skulle ett landsregemente bestå av 8 kompanier, och 1634 fastställdes de landskaps-och länsregementen som i allt väsentligt bestod i flera hundra år.
(Ur Ätt och bygd nr 18 december 1987)
När Karl XI blev myndig kung år 1672, var Sverige alldeles för fattigt för att i fredstid kunna underhålla alla de många trupper som behövdes för att skydda rikets gränser.
Vid riksdagen i Stockholm år 1680 skedde den stora förändringen. Bönderna, som var rädda att hamna i livegenskap under adeln, räddade sin frihet. Statsfinanserna fick en fast grund, och kungen fick de ekonomiska möjligheterna att skapa ett starkt försvar.
Grunden för den karolinska armén var indelningsverket. I varje landskap eller län åtog sig bönderna att underhålla ett fulltaligt regemente av fotsoldater i goda och onda tider. Flera gårdar bildade tillsammans en rote, och varje rote åtog sig att anställa och försörja en soldat.
Varje regemente, inte minst Västerbottens, låg utspritt över ett stort område, och för att armén skulle kunna möta ett anfall snabbt gjordes noggranna planer och även provmobiliseringar av trupper. Kartor gjordes upp, vägarna förbättrades, gästgivargårdar byggdes som nattkvarter och bivackplatser. På 1690-talet blev kungen färdig med alla mobiliseringsplaner.
Karl XI ville alltid själv pröva alla nyheter på övningshedarna, innan de fastställdes i reglementet. När det gällde nya metoder för t ex fäktning kunde han kalla upp alla officerare på slottet för demonstration. Under 1690-talet fick trupperna en komplett utrustning, bl a nya stövlar och sadlar, som kungen personligen besiktade.
Det förekom två typer av rullor. Generalmönstringsrullor fördes över hela regementets samtliga soldater. De övriga fördes mellan generalmönstringarna och gäller ibland de förändringar som skett på någon rota. Ibland en uppräkning av det manskap som drog ut i fält. Många stod nämligen hemma i landet som hemmansbrukare, och mötte alltså aldrig fienden.
Rullorna börjar i regel med en innehållsförteckning med angivande av sidnummer för de olika kompanierna. Därefter börjar rullan med staben, dvs överste, överstelöjtnant, major, kapten, regementskvartersmästare, fältväbel, sergeant, mönsterskrivare, regementspräst, bataljonspräster, regementsskrivare och –fältskär med gesäller, samt pipare, hautboister och profoser.
Efter staben följer de åtta kompanierna. Ibland benämns de efter kompanichefen, dvs överstelöjtnantens kompani, majorens kompani, andre majorens kompani samt livkompaniet. De övriga är Lövångers, Bygdeå, Piteå och Kalix kompani. För varje kompani börjar rullan med officerare; kapten, löjtnant, fänrik, fältväbel, sergeant, mönsterskrivare, förare, furir, rustmästare, trumslagare och därefter de meniga i nummerordning.
För varje person anges soldatnamn, förnamn, oftast även efternamn, ibland rotans hemvist (ansvarig by), landskap soldaten är född i, ålder, tjänsteår civilstånd. Ju yngre rullorna är, desto mer uppgifter finns det om den menige 1774 finns för första gången den meniges längd angiven. Av de 118 soldater i Piteå kompani, där längden är antecknad, är medellängden 69 ¼ tum, dvs 171 cm. Jättarna vid den mönstringen var Erik Ersson Rolig och Olof Larsson Stridsbåga, bägge 73,5 tum nästan 183 cm långa.
Förändringar sedan förra mönstringen finns med, likaså en spalt med föregående mönstringsanteckningar (sk annotationer). Om en soldat får avsked anges ofta orsaken, och vad han varit med om under sina tjänsteår. Nr 118 Per Johansson Ståhlskiöld fick avsked 1774 med orden: ”gaml och orcklös, afskjedes, bewistat Finska och Pommerska Krigen och där blifwit blesserad och fången samt efter utwäxling bewistat actionen i Neukalen, Recommenderes til dubbelt underhåll”. Det sista är den pension vissa trotjänare utan chans till annan försörjning kunde få.
Vidare kan rullorna innehålla protokoll från mönstringarna, där soldaterna t ex visade upp skador för att få befrielse från tjänstgöring, eller klagade på sina arbetsgivare, dvs rotebönderna. Man läser dessa protokoll med blandade känslor. Det är underhållande läsning, men ofta med tragiska inslag; unga män som huggit av sig senor eller fingrar för att undgå rotering, gamla söndervärkta män med svårläkta skador som för andra, tredje gången bönar om avsked…
(Ur Ätt och bygd nr 20 maj 1988)
Karl XI ville få fram de bästa till officerare. De skulle börja som meniga och lära sig känna den vanlige soldatens villkor, innan de började föra befäl. Alla skulle ha samma möjlighet att avancera. Krigserfarenheten, tjänsteåren och lydnaden mot överordnade var de meriter som räknades.
Den högre lönen var naturligtvis en stimulans, det rådde väldiga löneskillnader mellan de olika graderna. En förare tjänade 30 daler silvermynt om året, en fältväbel 41 daler, löjtnanten 100 daler och kaptenen 200 daler om året.
I den karolinska armén var officerarna avlönade ämbetsmän med det militära som enda yrke. 1669 utfärdade överstelöjtnanten Julius Rickard de la Chapelle en exercisbok, där han redogjorde för befälets olika uppgifter. Denna ”Laskepellens” bok följde man i den karolinska armén.
Föraren – står det i boken – skulle ha noga uppsikt över kompaniets fana, som han bar. Han hade också hand om kompaniets sjuka. Han skulle se till att ingen ”vanskötslades” och att alla intog sina anbefallda medikamenter.
Furiren skulle märka ut kompaniets lägerplats. Han skulle också ta emot provianten och dela ut den till kompaniet.
Rustmästaren skulle ha hand om ammunitionen och dela ut den efter order till de meniga. Han skulle också visitera gevären och se till att de hölls färdiga och rena.
Fältväbeln och kvartersmästaren skulle vara kompaniets öga. Han skulle därför vara särdeles kvick, exakt och hurtig. Han skulle kunna läsa och skriva. Han ställde upp kompaniet och såg till att allt stod rätt till i rotar och leder. Han skulle rapportera vilka karlar som var frånvarande och känna var och en till kapacitet och villkor. Smärre förseelser bland de meniga skulle han direkt bestraffa med värjan eller piken.
Det högre kompanibefälet var fänriken, löjtnanten och kaptenen – vid kavalleriet ryttmästaren.
Fänriken skulle vara en sidlig, stilla, nykter, kysk och därtill tapper karl. Han skulle vara gudfruktig och full av medömkan, så att om någon fattig soldat förtjänade något straff, skulle han avge förbön om nåd för honom. Fänriken skulle också sköta exercisen och inspekterade de sjuka.
Löjtnanten var kompanichefens närmaste man. Han skulle vara en tapper förståndig och väl exercerad karl, på vilkens skuldror hela kompaniet skulle vila.
Kaptenen var kompaniets chef. Han skulle exercera folket väl och föregå dem med ett gott exempel. Han skulle se till att allt vid kompaniet gick väl och skickeligen till. Som en fader för sina barn skulle han försvara och försörja sitt kompani och vara deras förespråkare inför översten.
Stora krav ställdes på regementsbefälet i staben. Regementskvartermästaren skulle ordna lägret i fält. Han skulle ordna med tältens placering och gatorna i lägret.
Majoren borde vara utrustad med ett gott förstånd och ett heroiskt mod. Han svarade för den inre tjänsten, regementets vakter och kommenderingar. Han höll reda på kompaniets styrka. Han lät också trummorna gå på rätt tid för revelj och uppställning.
Överstelöjtnanten skulle först och främst respektera och älska sin överste. Han var överstens ställföreträdare och skulle vara ett stöd under överstens armar. I befälsföring skulle han vara modest och familjär men något allvarsam.
Översten var chef för regementet. Han skulle först av allt näst Gud älska, ära och vörda sin konung. Han skulle ha ett gott förstånd, hålla strängt på disciplin och gudsfruktan, och veta vad en knekt tålde. Han skulle också känna till allt om tjänsten i fält och vara tapper och beslutsam.
Hela befälet fick sin avlöning (indelning) från gårdar som anslagits till deras underhåll. Dessa gårdar låg inom regementets eller kompaniets område. En av gårdarna utsågs till boställe åt dem. Fanns inte lämplig gård lät man bygga en efter fastställd modell.
Vid generalmönstringen 1694 verkade det dock lite si och så med den saken. De flesta av regementets officerare hade inget eget hus, utan fick hyra bostad. Löjtnant Jacob Grubbe vid Livkompaniet Luleå socken ”har intet booställe med några ägor under, utan Socknen upkiöpt en gammal gård och tomt som ännu ej efter afritningen bebyggd är”. Kapten Christopher Brunschöld vid Piteå kompani var bosatt på Margretelund i Öjebyn: ”Sochnen byggt wid Kyrkobordet uppå en sandplats, hwarunder icke de ringaste ägor, hwarken af åker eller äng ähro”.
Ett kaptensboställe skulle innehålla fyra rum och kök, löjtnanten och fänriken fick tre rum och kök. Gårdarna hade murade källare och det fanns flera uthus på gården – lada, stall, fähus, svinhus och hemlighus. Till bostället hörde åkrar och ängar, ibland också en humlegård, skog och fiskevatten.
Själva huvudgården var låg och byggd sav trä och såg ut som en vanlig bondgård. När bostället var färdigbyggt var officeren skyldig att se till att gården inte förföll.
Under krigsåren fick officerens hustru och barn bo kvar på gården, och bönderna i grannskapet svarade då för skötseln av jordbruket. Om han dog i fält brukade familjen få bo kvar på stället under nådeåret, men sedan måste de bryta upp.
Flera gånger om året sammankallades kompaniet till övningar. Truppen fick lära sig att hålla tätt tillsammans, att snabbt ändra frontriktning och gå till anfall. Vid gudstjänstbesöken övades soldaterna i exercis på kyrkbacken.
Varje år drogs hela regementet samman till ett fjorton dagar långt möte, då man övade samverkan i större förband.
Bönderna skulle själva skaffa rekryter till regementet. De skulle efterspana lämpliga soldatämnen och hade rätt att lägga beslag på ”löst folk, lättingar och driftekarlar som ingen lovlig hantering för sig ha”.
Det var alltså drängar, torparsöner och inhyseshjon som blev den karolinska arméns kärna. Det var härdat och slitstarkt folk, från barnsben vant och lyda prästen, överheten och den civila husbonden. De ägde ingenting. Uniformen och vapnen tillhörde de bönder för vilka de drog i fält.
Soldaten fick i regel bättre villkor i kronans kläder än tidigare. Av bönderna fick han en årlig lön och dessutom kläder, föda och bostad. De flesta soldater fick ett eget torp att bo i. Torpen växlade i storlek och utseende i de olika landskapen.
Till torpet hörde en liten åker och ett ängsstycke. Utsäde fick han av bönderna. De skulle också lämna honom en ko och några får, och låna honom en häst som dragdjur.
Sommaren 1695 när Karl XI for genom Närke fann han att det på alla soldatstugor satt en rödfärgad tavla på ena väggen. På den kunde man läsa namnet på regementet och kompaniet liksom också soldatens nummer och namn. Han fann idén så bra att han gav order om att sådana tavlor skulle sättas upp vid alla soldatstugor i landet. Tavlan skulle anslås på den vägg som vette mot vägen.
I det kontrakt som bonden och rekryten ingick med varandra brukade det stå att soldaten skulle gå bönderna tillhanda i jordbruket. Från att ha varit böndernas jämlike blev soldaten nu deras dräng och tjänare. En del kontrakt finns registrerade hos tingsrätterna, det kan därför löna sig att titta i de handlingarna. Men soldaten hade nog ett visst anseende också. Han var med på byns festligheter, och kunde berätta nyheter och historier från den stora världen.
Den som ville bli soldat skulle ha en god fysik, men också ett frejdat rykte. Soldaterna fick inte ingå ”liderliga eller oanständiga” giftermål. De skulle först visa upp sin fästmö för kaptenen för att få hans godkännande, vilket skrevs in av prästen i lysningsboken.
Soldaten skulle vara ”oförskräckt, trogen, nykter och litet högfärdig samt god kamrat, kunna sjunga visor, berätta sagor och hitta på roliga tidsfördriv”. Framför allt skulle han lära sig lyda order och vänja sig vid den stränga disciplinen.
(Ur Ätt och bygd nr 21 september 1988)
| Åter Startsidan | Till Medlemsblad |