UPPGIFTER OM NASAFJÄLL

Nasafjäll, beläget på gränsen mellan Norge och Sverige vid riksröset nr 227 i Arjeplogs socken i Norrbottens län, är 1209 meter högt och fullständigt skoglöst. Fjället består av granit, något gnejs-skikt med däri förekommande bred gång av kvarts, vilken innehåller zinkblände, silverhaltig blyglans, boulangit, magnetkis m. m. Dessa malmfyndigheter var kända före 1635 (tidigare än andra i Lappland) och började bearbetas för kronans räkning 1637.

Tidvis var, enligt uppgift, ända till 400 personer syselsatta. En del av dem var tyskar, sannolikt krigsfångar. Malmen fraktades av lappar med renar den omkring 5 mil långa vägen till en hytta nära Silbojokks utflöde i Sedvajaur. Bruksdriften inbragte från början 200-300 lödiga mark ( 1 lödig mark = 210,616 gram ) silver jämte stora kvantiteter bly. Då resultatet snabbt försämrades övertogs driften 1646 av Piteå borgarskap. Vid Silbojokk liksom vid Nasafjäll fanns kyrka och präst. Allt förstördes av en norsk strövkår 1658.

Sporadiska försök gjordes att få igång driften under hela 1700-talet.

Den 23 december 1769 fick landskamrern i Västerbottens län jämte några intressenter mutsedel på det gamla gruvfältet. Ett bolag bildades med 100 intressenter och två sakkunniga sändes till Nasafjäll för undersökning. Undersökningen gav positivt resultat och den 2 april 1771 hölls bolagsstämma. Man antog "BolagsRegler till ordning och Rättelse för Intressenterna uti Nasafjälls Silverwärk". Till bolagets första direktörer valdes landskamrern Nils Borgström och befallningsman Zackarias Renhorn. Det var oavlönade förtroendeposter men 300 daler/år avsattes för avlöning av skrivbiträden.

Till Bergskollegium avsändes en skrivelse med begäran att vid Laisälven, invid Uddjerachti sjö (Yraftsjön) få inrätta smälthytta samt driv- och finerhus. Vidare anhöll man om en lång rad privilegier för bruksdriften, samt att bolaget måtte tillåtas kalla brukspredikant men att K M:t avlönade honom på samma sätt som andra lappmarkspräster. Två år senare fick bolaget privilegierna. Förbud mot brännvinsbränning hade nyligen utfärdats varför bolagets begäran om rätt att förse sina arbetare med nödigt brännvin lämnades utan avseende.

Det nya hyttstället kallades Adolfström från och med år 1775. Där hade då redan uppförts smälthytta samt driv- och två smältugnar. Först av allt hade arbetarbostäder uppförts, en stor stuga, ett stall, ett fähus, en bod och en liten kvarn.

Senare uppfördes en större byggnad som var avsedd dels som bostad åt prästen dels en provisorisk gudstjänstlokal. Till brukspredikant utsågs år 1774 pastor Jonas Risberg. Kyrkoherde i Arjeplog var då Johannes Öhrling.

För att transportera malmen de 6 milen från gruvan i Nasafjäll till hyttan i Adolfström hade inköpts 200 renar. Resultatet av verksamheten i Nasafjäll/Adolfström blev emellertid magert och missnöjet växte i bolaget. Nu och då framfördes också anklagelser om att bruksbetjäningen behandlade lapparna illa.

Till bolagsstyrelsen kom 1778 en skrivelse från en av delägarna, majoren D. Lagerbohm, där denne bl a gick till angrepp mot brukspredikanten Risberg och bruksbokhållaren Östergren.

Bruksbokhållaren och brukspredikanten hade, enligt Lagerboms förmenande, åsamkat bolaget stora kostnader genom en misslyckad fiskeinrättning i Märkforsen ungefär en mil nedanför Adolfström. Våren 1776 hade de nämligen, med hjälp av arbetarna vid bruket låtit bygga stenkistor i forsen för att sedan mellan dessa sätta ut fisketinor. Hela denna inrättning förstördes av vårfloden och blev till ingen nytta.

Den missnöjde majoren fann vidare omsorgen för Guds ords spridande i lappmarken var värd allt beröm, men att ha en präst utan församling fann han vara mer löjligt än nödvändigt. ”En väl skriven postilla hade med mindre kostnad för bruket - för bokhållaren och hans käresta samt de få bruksknektarna - kunna göra lika stor nytta och uppbyggelse” tillade han. Och det planerade kyrkbygget borde vidare uppskjutas till dess behovet av en mera tidsenlig kyrka gjorde sig gällande.

Utredning visade senare att den planerade fiskeinrättningen tillkommit på bekostnad av bokhållaren och predikanten. Något kyrkbygge blev aldrig av och ej heller anlades någon kyrkogård, vilket också varit på tal. Bruks predikanten Risberg lämnade snart sin befattningvid bruket och blev 1786 nådeårspredikant i Piteå och två år senare komminister i samma församling. Efter hans avflyttning anställdes inte någon särskild brukspredikant i Adolfström.

Driften i Adolfström pågick till 1807 då en vådeld lade anläggningarna i aska. Under de sammanlagt 50-60 år (1600-1700-talet) som silververket drevs beräknas det ha givit 80 000 lod silver dvs 1062 kg.

Uppgifter ur: ”Nasafjäll - ett norrländskt silververks historia” av Janrik Bromé, 1923.

”Den lilla silverbyn Adolfström” av Fridolf Lundmark.

Nordisk Famijebok, 1913.

STF:s årsskrift 1911.

Kjell Risberg, forskare nr 123.

(Ur Ätt och Bygd nr 24, juni 1989.)

Åter Startsidan Till Medlemsblad