Kaptensbostället Margretelund hade alltifrån 1600-talets sista årtionde legat på Kyrkvallens mark invid kyrkogårdsmuren i Öjebyn. Orsaken till att ett militärboställe placerades här var som bekant att Sverige före den allmänna värnpliktens införande hade ett indelningsverk. Västerbottens regemente hade därför boställen utspridda inom hela kustlandet med översteboställe vid nuvarande Gran i Öjebyn och boställe för varje älvdalskompani i regel invid huvudorten vid älvmynningen.
På Margretelund bodde en lång rad officerare, prövade vid 1700-talets många fälttåg, men också i krigsfångenskap i Sibirien eller civiltjänst t. ex. som direktör för Nasafjälls silververk (J. F. Carpelan 1777-1780.)
Till att börja med saknade Margretelund annan jord än ett gårdsområde. Först 1767 erhöll kaptenen på Piteå kompani fullständigt jordbruk. Av hemmanet nr 40 Öjebyn inköptes 9/128 mantal och av nr 34 33/128 mantal eller tillsammans 42/128 mantal.1730 bestod Margretelund av huvudbyggnad, drängstuga, vagnbod, portbyggnad och vedlider, allt omslutet av ett kraftigt plank.
Mangårdsbyggnadens storlek var ca 19,5 gånger 7,35 m. Byggnaden innehöll kök, förstuga, sal och två kamrar. Olyckligtvis stod huset på olämplig mark, så att grunden sjönk ned med tiden och vattnet trängde in.
Boställets samtliga byggnader var försedda med tak av näver, röta och takved och hus med fönster hade vitmålade luckor till dessa.
Bönderna försummade dock underhållsskyldigheten. Gården föll inom kort i vanhävd, och innehavarna klagade över mögliga väggar, över drag och kyla, som omöjligen kunde stängas ute och för övrigt över en hel del till. Besvären tog inom kort fastare former och resulterade i mer eller mindre irriterade skrivelser till myndigheterna.
Kapten Palmstruch (1749-1755) förklarade sig 1753 icke vidare vilja svara för gårdens hävd, så länge densamma icke sattes i laggillt skick, kapten Heinricius (1755-1768) vägrade helt enkelt att bruka och bebo gården, majoren Frisell (1768-1771) slöt, när inga andra medel hjälpte, kontrakt med bönderna, vari han på vissa villkor åtog sig att svara för underhållet och ryttmästare Leijonmark, arrendator åt major Carpelan, gjorde 1774 likaså.
Vanhävden började ge sig till känna omkring 1745, fortsatte och ökade i nästan 100 år utan att bättring åstadskoms. Hjälpen kom emellertid sent omsider på ett oväntat sätt. En vinternatt utbröt en häftig eldsvåda, som lade hela bebyggelsen i aska. Ny gård uppsattes på den gamlas plats år 1838. Den nya erhöll samma storlek, utseende och rumsindelning som den förra. Denna nya gård brann emelltid ner redan 12 år senare och ersattes icke med en annan förrän indelningen för länge sedan upphört.
J. Hedenstedt, f. i Västanfors 1737, innehade Margretelund åren 1780-1785. Kapten Hedenstedt som drev fåravel i stor skala, lät göra en större tillbyggnad, vari han inhyste en del importerade får från Spanien, särskilt rika på ull. Hedenstedt låg under sin Piteå-tid i rättegång med en häradsdomare Kock vars talan fördes av sockenskrivaren Unbom. Ärendet gällde tjuvsak ock Unbom (Kock) frikändes. Den dag utslaget delgavs befallde Hedenstedt tvenne soldater att med fällda bajonetter häkta Unbom och avföra honom till fängelse. Häradsrätten dömde med anledning härav Hedenstedt att böta 50 rdl för störande av tingsfrid, 100 rdl för Unboms fängslande samt att undergå ett års fängelse å Sveaborgs fästning. Krigsrätten, dit målet överlämnats fann att Hedenstedt i egen mål överskridit sin befogenhet och dömde honom därför till avsättning varvid fästningsstraffet fastställdes.
Carl Lychou, f.1776 i Stockholm, d 1826 i Piteå, innehade Margretelund 1809-1826.Han deltog i finska vinterkriget 1788-1790, varvid han togs till fånga och fördes till ett flertal platser: Schlûssenburg, Ladoga, Tischgiwn, Samina, Westjonk, Molaga, Rybinsk, Romanow m fl. Lychou, som var en förmögen och därjämte allmänt omtyckt man, ligger begraven å Öjebyns kyrkogård. Om honom har berättats ett otal historier, de flesta glada och många åtskilligt frivola, men alla vittnade om, hur Lychou levt sig in i samtida pitebors hjärtan. Bakom bostadshuset låg en backe, där kyrkbyns ungdom vintertid åkte med kälkar som majorn skänkt dem. Backen kallades aldrig annat än Lychou- (lycko)backen. Lychou hade slagit sig på svinavel och hans 40 grisar hade full frihet att springa omkring på kyrkbyns alla vägar. De välgödda, muntra och feta "Lychou-grisarna" kunde icke, förmäler historien, vara annat än välmående, trinda och gödda, då de föddes med drank av majorens brännvinspanna.
Källa: Einar Svartengren - Västerbottens regemente
Ur Ätt och Bygd, nr 9, Årgång 3, September 1985.
| Åter Startsidan | Till Medlemsblad |