Den för malning avsedd äldsta kvarnen i Lillpite var en skvaltkvarn, den fanns redan på 1600-talet. En skvaltkvarn, vad är det? Jo, det är en enklare form av vattenkvarn.
Skvaltkvarnen bestod av ett kvarnhus och en träränna som förde vattnet till det horisontellt liggande kvarnhjulet. Denna ränna kunde öppnas och stängas med hjälp av en trälucka som manövrerades med hjälp av en hävstång.
Svaltkvarnens vattenhjul satt fast vid en vertikal axel, som gick runt ett hål i mitten av de två kvarnstenarna. Den understa stenen, den s.k. löparen, satt fast vid toppen av vattenhjulets axel och kunde på så sätt rotera på grund av vattenhjulet. Axelns nedre ända stödde mot en horisontell stock, som kallades ”lättan”, som med en hävstångsmekanism och med hjälp av träkilar kunde manövreras inifrån kvarnhuset.
Man kunde reglera avståndet mellan kvarnstenarna genom att höja eller sänka den del av lättan som axeln vilade mot, på så sätt kunde man avgöra vilken grovlek man ville ha på mjölet. Hålet i stenarnas mitt kallades ögat. Säden som skulle malas, förvarades i en trattformig behållare ovanför stenarna och rann sakta ner i ögat.
På den behållare som kallades ”skon” satt den s.k. skakpinnen. När löparen roterade skakades säden ner i ögat, man kunde reglera tillförseln av säd genom att höja eller sänka änden av skon. Nuförtiden finns denna skvaltkvarn rekonstruerad av byamännen, som visningsobjekt i kvarnen.
På 1660-talet var det en tvist mellan Roknäs och Lillpite om en kvarn som Lillpiteborna påstod sig ha uppfört på Roknäs mark. Frågan kom att behandlas av tinget, och Lillpite vann den tvisten.
Sten Hällgren.
(Ur Ätt och Bygd nr 32 1991.)
| Åter Startsidan | Till Medlemsblad |