Till de resandes bekvämlighet var särskilda skjutshåll inrättade vid de stora genomfartsvägarna. Fram till år 1649 var borgare och bönder skyldiga att hålla hästar i beredskap för allmänna behov. År 1649 avskaffades den s k friskjutsen och i fortsättningen skulle gästgiverierna tillhandahålla både hästar och kärror mot betalning.
På gästgivargården skulle finnas några sovplatser och gästgivaren skulle till den resandes tjänst hålla åtminstone bröd, ost, smör, brännvin och svagdricka. Maten kunde vara mycket dålig och de resande medförde ofta egna matvaror.
Gästgivargårdarna tillkom genom statliga påbud. Gästgivargårdarnas historia är mycket gammal. Redan i Kristofers landslag på 1400-talet finns det bestämmelser om att taverner skulle uppföras längs de allmänna vägarna och att de inte skulle ligga på längre avstånd från varandra än 2-3 mil.
I en gästgivareförordning från 1561 utfärdades närmare bestämmelser för dem som blev satta till gästgivare. De skulle hålla ordentliga förråd av mat, dryck och hästfoder. För en måltid mat, sådan som bonden dagligen spisade samt öl därtill, skulle de ta två öre silvermynt. Ville den resande ha bättre kost, skulle han betala vad det kostade i närmaste köpstad. Det var emellertid först med Kungl Maj:ts gästgivarordning av den 12 december 1734, som gästgivaren kunde ta betalt efter enhetliga och offentligt fastställda taxor.
Förutom gästgiverierna låg krogar utmed vägarna. Krogarna var privata och serverade inte mat utan bara brännvin och öl. På de krogar som låg alldeles utanför städerna brukade marknadsfolket övernatta inne i krogsalen på golvet.
I en gästgivare-och skjutsförordning år 1649 påbjöd drottning Kristina, att vägarna skulle uppmätas och att milstolpar skulle resas. Vidare sägs här att gästgivaren var skyldig att hålla hästar och kärror till de resandes bekvämlighet. Karl XII försökte även att införliva gästgiverierna i postorganisationen, men försöket uppgavs snart.
Gästgivaren var skyldig att hålla hästar, vanligen ett par per dygn. I övrigt hade man att tillgå dels s k hållhästar och dels reservhästar. Hållhästar var böndernas egna hästar, som de var skyldiga att låna ut vissa dygn enligt en fastställd turordning. Hållhästarna tillgreps först vid skjuts, därefter gästgivarens egna och så kom reserven som fick tillkallas genom bud från kringliggande hemman. Ersättningen var åtta öre silvermynt för varje häst per mil på landsbygden och sexton i städerna.
Den resande kunde antingen bruka eget fordon eller gårdens. Restiden vid hyggliga vägar och med inte alltför tunga fordon beräknades till en mil på 1 ½ timme.
Varutrafiken fick i allmänhet inte använda sig av skjutsorganisationen, men undantag gjordes för ostron-och hummerförare samt de norrländska bönderna som transporterade skogsfågel.
Från 1766 måste varje gästgivargård hålla sig med en dagbok. På landet skulle den varje månad lämnas till kronofogden för kontroll och i staden till magistraten. Skjutsföreståndaren/hållkarlen måste också kontrollera att varje okänd resenär, svensk eller utlänning, visade sitt pass. Ända till 1860 måste inrikes resenärer vara utrustade med pass.
I en skrift tryckt 1829 står bl a att skjuts måste vänta på resande i fyra timmar utan extra avgift. Resereglementet är indelat i nio klasser där utrikes-och justitiestatsministern samt rikets herrar åkte i första klassen med skjuts för sju hästar, därnäst kom amiraler, generaler, övriga statsråd m fl, som fick disponera sex hästar. Tredjeklassen med bl a landshövdingar och statssekreterare fick fem hästar. Fjärde och femte klassen gav skjuts för fyra hästar, sjätte för tre samt sjunde till nionde för två. I den lägsta klassen inordnades borgerskap av vad yrke som helst samt kadetter, landsfiskaler, länsmän, postmästare, underläkare m fl. Rättigheten att färdas med ett visst antal hästar efter rang och värdighet går tillbaka på bestämmelser givna redan 1355 av Magnus Eriksson.
Brevposten befordrades sedan 1600-talet av särskilt utsedda postbönder, vilka satt på kronohemman och som ersättning för postskjutsningen åtnjöt frihet från ett flertal andra pålagor. Paketposten fraktades med gästgivarskjuts.
Skjutshållningen tog dyrbar tid från bönderna. Omkring sekelskiftet 1800 beräknade man att skjutshållningen årligen kostade landet mer än en miljon dagsverken. I början av 1800-talet började saken diskuteras i riksdagen och många menade att skjutsväsendet skulle utbjudas på entreprenad i stället för det system med håll-och reservskjuts som tillämpades. Frågan blev ett stående debattämne fram till 1878, då entreprenadskjuts slutgiltigt infördes. Nu övergick många gästgiverier till att bli enbart skjutsstationer. En ny skjutsstadga utfärdades 1911. Den kom att gälla till och med 1933, då gästgivarskjutsen för alltid upphörde.
Carina Bäckström
Källa: Den svenska historien.
(Ur Ätt och bygd nr 15 februari 1987)
| Åter Startsidan | Till Medlemsblad |