Oscar Fredrik Dahlbäck, f 1886-04-13 i Piteå, från 1915 borgmästare i Vadstena, från 1920 rådman och från 1923 borgmästare i Jönköping. Gift 1914-06-23 med Emma Sadie Sjöstedt (Broberg), f 1886-08-23 i Altona, Pennsylvania, USA.
Som bekant finns det i vårt land många släkter med egennamnet Dahlbäck. Förutom vår som härstammar från Norrbotten, kan nämnas bland de talrikaste: släkten Dahlbäck från Dalby på Gotland, släkten Dahlbäck från Bäcks i Örnsköldsvikstrakten av Ångermanland.
År 1950 satte jag mig i förbindelse med samtliga i telefonkatalogerna upptagna med namnet Dahlbäck och påträffade närmare tjugo olika släkter med detta namn – frånsett de familjer som stavar Dahlbeck.
Äldste kände stamfadern för vår släkt var bonden Olof Eriksson, enligt traditionen benämnd L Ersa som född 1718 och död 1795. Ägde från 1750 hemmanet Blåsmark nr 6 i Piteå socken. Sonen Olof, född år 1757, var hemmason, vilket framgår av kommunionböckerna med anteckningar om dåtida regelbundna nattvardsgångar. Han står antecknad som ”utseglare”, vilket betyder att han gått till sjöss, och icke för längre färder än Bottenviken och Östersjön. Om något år finns han skriven i Piteå stad, där han också gifte sig år 1783 med Anna Eriksdotter Holmberg från Pitholmen. De fick fyra barn, nämligen Margareta f 1783, Anna Brita f 1784, Nils f 1787, Olof f 1790.
Försörjningsmöjligheterna måtte vid denna tid ha varit ytterst knappa. Ty vid utbrottet av ryska kriget 1788 finner man Olof Dahlbäck ha tagit värvning som marinsoldat och står i rullorna uppförd med släktnamnet Dahlbäck (redan 1783 vid lysningen hette han Dahlbäck).
Olof Dahlbäck deltog i striderna i Finska viken och blev sårad vid andra slaget vid Svensksund i juli 1790. Under flottans seglats västerut avled han ombord på någon kanonslup och jordades å Hangö udd. Han efterlämnade förutom hustrun fyra barn.
Den sistfödde, Olof, såg dagens ljus först i november, alltså efter faderns död.
Boet var fattigt och blev icke stort rikare, då änkan fick av kyrkorådet i Piteå stad utkvittera en mindre engångspension. Det var hennes på mannen löpande andel av auktionssumman för från ryssarna erövrade priser eller rovgods
Av marinsoldaten Olof Dahlbäcks söner var den postumt födde min farfars far. Om honom har jag hört, att han i ungdomen gick till sjöss, tydligen förfaren i snickeriyrket eller utbildad vid något av de talrika varv, som fanns omkring Piteå stad vid denna tid. Ombord avancerade han nämligen till skeppstimmerman, så att han var något förmer än matroserna i gemen.
Kommen i land för gott etablerade han sig som snickare och likkisttillverkare. Traditionen mäler att han ständigt hade på lager färdiga två kistor – en för sig själv och den andra för sin hustru – som han själv sade, men i själva verket främst för att i händelse av behov jämt kunna vara parat att stå till tjänst med kistor även i brådskande fall. På detta vis hade han alltså intill sin ålders höst hunnit med en massa kistor för egen hädanfärd.
Sedan han blivit bofast på landbacken, skaffade han sig gård och grund på Norrmalm (Kyrkbrogatan 22) i staden. Där hade han även ett par kor och höll sig troligen efter ortens och tiden sed med gris för att få sovlet oköpandes. Han nämnes inom släkten ha varit kvarnägare och kommit till visst välstånd.
Efter att från sjömanstiden ha varit begiven på sprit skall han en gång en julafton, för alltid ha sagt farväl till starka drycker genom att dänga buteljen med det nyss inköpta julbrännvinet i stenfoten till sitt ägandes hus.
Som hantverkare och borgare i Piteå stad synes han ha nått gott anseende, och han tillhörde som ledamot den första uppsättningen av stadens skolråd, vilket konstituerades enligt folkskolestadgan av 1842.
Av sönerna i första giftet utbildade sig Magnus född 1816 till bleck-och plåtslagare samt utvandrade vid mognare år till Finland, där han i Uleåborg blev plåtslagaremästare och lantegendomsägare. Han bildade familj där och från honom härstammar en vittförgrenad släkt på flera hundra medlemmar, av vilka dock flera antagit finska namn såsom Tarjo och Teno.
(Ur Ätt och bygd nr 9 september 1985)
I sitt andra äktenskap hade burskapsägande borgaren Olof Dahlbäck två söner: Fredrik, född 1826 och Carl Jonas född 1829. Om den sistnämnde längre fram (Det fanns ytterligare en son Petter Anton, f 1827, d 1833).
Fredrik Dahlbäck tog sig som vuxen över till halvbrodern Magnus i Uleåborg, hos vilken han lärde sig plåtslagaryrket. Som utlärd gesäll begav han sig för praktik över till Stockholm, där han hade arbete några år. Vid den tiden drog över den svenska huvudstaden den märkliga religiösa väckelserörelse, som fått sin prägel av metodistpastorn George Scott och lekmannapredikanten Carl Olof Rosenius. Själv hörde jag min farfar uppge, att han hade blivit omvänd där år 1848. I Stockholm blev Fredrik bekant med Sofia Lovisa Björkman från Jönköping, och hon skulle bli hans hustru.
Sofia Lovisa Björkman var den yngsta i en syskonskara på 8 barn (2 barn dog i späd ålder) som genom koleraepidemin i augusti 1834 förlorat bägge sina föräldrar och blivit liksom Viktor Rydberg och hans syskon genom fattigvården utackorderade på skilda håll. (Familjen Björkman bodde på Svenska Maden 35 i ett rum och kök. Ungefär vid korsningen mellan Slottsgatan och Änkhusgatan).
I Stockholm hade hennes syskon hamnat, pojkarna i hantverk och flickorna som hembiträden. I bouppteckningen efter föräldrarna, stolmakare Björkman och hans hustru framgår att boet varit obemedlat, vilket torde varit nog så naturligt med den avsevärda barnskaran.
För Fredrik Dahlbäck och Sofia Lovisa Björkman blev det brådskande att gifta sig, vilket skedde vid midsommartid 1848. Man styrde kosan till hans fädernestad Piteå, dit man seglade med en skonare.
Sofia Lovisa fick säkerligen intet varmt välkomstmottagande av sin svärmor, vilken under hela min uppväxttid inom släkten kallades för ”gammelfarmora” och om vilken det gick de mest drastiska historier, vittnande om hennes rättframhet, starka sympatier och antipatier, framför allt utan kruserlighet.
Anledningen till ”gammelfarmoras” antipati mot Sofia Lovisa var först och främst att, då Fredriks förstfödde gosse, Carl Fredrik, skärskådades, denne befanns vara mer mörk än ljus, oaktat båda föräldrarna var ljuslagda – han var alltså, menade gumman, en gökunge och icke Fredriks son. I hela sitt liv kunde hon därför inte fördra Carl Fredrik, varemot sonen nr 2, Emil min far, som var blond, så mycket mer favoriserades av gammelfarmora. Pappa Emil har berättat att, då pojkarna var sin gång från föräldrarnas hushåll skickades med skulor till gammelfarmoras gris, var det inte fråga om annat än att ”Eme”, som hon uttalade namnet, skulle få en stor smörgås och ”åtvärtsfil” medan Carl Fredrik väl knappast begåvades med tack ens. Min farbror har själv, ännu med harm i rösten på gamla dar, för mig omtalat, att han till och med gjorde sig till för att vinna sin farmors ynnest genom att ströva i markerna kring staden och samlade ihop ”almöke” – det bästa foder, som korna uppskattade, men att det oaktat gumman var lika ovänlig mot denne Fredriks förstfödde, som hon hela sitt liv räknade för bortbyting.
Det berättas om gammelfarmora ett och annat, som kanske gått igen på senare släktled i fråga om det drastiska. Hennes yngre son Carl Jonas, som gick den lärda vägen fick känna på hennes kantighet.
Under ferierna från Härnösands gymnasium och Uppsala akademi, var han naturligtvis boende i föräldrahemmet. Van vid lite bättre kosthåll i de herrskapshus, där han hållit till som informator, kanske han inte alltid uppskattade sin kära mors matlagning. En gång när han sålunda satt och petade alltför mycket i sin vällingtallrik, for gumman ut emot honom: ”It (ät) vellinjen, Carl Jonas, han dog (duger) dej väl. Och it itt (inte) du vellinjen, så it itt vellinjen deg”.
En annan gång, då Carl Jonas var i hemmet kom en enkel vandrare på besök tydligen för att fäkta sig till någon matbit. Gumman bemötte honom med en anmodan: ” Du kan sätta dej ner och vänta tills jag blir färdig”. Då grep Carl Jonas in: ”Inte skall väl mamma säga du till en främmande herre”. – ”Herre och herrkarl-slektdena. Nej, slakudantherr, ha´ jär va han jär, jär´n.
Den dråpligaste historien om gammelfarmora är väl den, då hon överraskades i sitt hem av en herreman, jägmästare Degerman och då hon utlät sig: - ”Jestaligen, järe Jägmästarn. Och I var så rädd, så I höll på piss´ ner mej (I=jag).
(Ur Ätt och bygd nr 10 december 1985)
Min farfar Fredrik Dahlbäck, f 1826, d 1912, var under äldre år, då jag var i kontakt med honom, en stilla, from och beskedlig åldring. Tidigare hade han nog, enligt min fars uppgifter, varit häftig och sträng. Sålunda skulle han, när hans pojkar Emil och Albert inte kom hem i rätt tid till måltider eller eljest till utsatt klockslag, ha hämtat dem på någon granngård, där de höll till och lekte för länge samt fört dem framåt på gatan genom att med ena handens fingrar gripa dem i var sitt öra och på detta sätt obarmhärtigt bringa dem inom hemmets hank och stör, alldeles döv för deras ylanden. Det hör till historien att min far ville framhålla, att farfar Fredrik nog aldrig skulle ha betett sig så mot äldste sonen Carl Fredrik, som ansågs alltid bliva favoriserad. Till historien hör väl också att Carl Fredrik var en välartad och ”städad” gosse, varemot Emil och Albert kännetecknades av yrhet och obetänksamhet, såsom rustibussar ju brukar vara, utan att därför vara okynniga.
Farfar Fredrik var en mycket skicklig yrkesman och liksom släkten i övrigt utmärkt för sina ”goda händer”. Han förvärvade sin hantverksrättigheter i staden i slutet av 1840-talet och omtalas inom släkten för en märklig prestation, som han gjorde vid prins Carls (sedermera Carl den XV) besök i Piteå på hans väg till Kvickjokk.
Staden hade ju inte mycket att bjuda på i fråga om sevärdheter. Men vid mottagningen å Socitetshuset var en idyllisk inramning av salongen verkställd, vars fond tilldrog sig furstens uppmärksamhet. Där fanns en plantering med springbrunnar, där vatten porlade fram under rosor och mellan simmande näckrosor. I de små träden satt fåglar som visslade och sjöng och gungade upp och ned allt eftersom vattnet släpptes på. Anordningen väckte allmän beundran även av stadens vederbörande. Sannolikt fick han inte ett öre i ersättning av staden för sitt myckna arbete. På sin första hustrus grav satte han en callablomma som han med ymnigt bladverk i driven järnplåt målat bestickande lik en levande calla. Jag såg den själv ännu på 1890-talet.
Sannolikt var det nog inte så fett i farfar Fredriks hushåll med alla barnen. Förmodligen var det därför som min farmor Sofia Lovisa fick taga sig före med hembageri, en hantering som dock inte torde ha drivits med större vinst eller framgång. Hennes krafter torde inte heller ha stått bi. Ty hon dog i femtioårsåldern år 1876 av kräfta.
Vid denna tid hade farfar Fredriks alla barn gett sig av ur boet. Han var änkeman under några år. Men i början av 1880-talet gifte han om sig med en bedagad mamsell tillhörande en sjökaptenssläkt och med 1 000 kr på banken. Efter vad min far Emil insinuerade skulle han ha tagit henne för pengar. Säga vad man vill, jag minne henne från min barndom som det mest jämmersamma gumma som jag någonsin mött, men hon höll sitt hem i den mest mönstergilla ordning, prydligt och snyggt även deras näpna trädgårdsland med kejsarkronor och auriklar runt flaggstången osv.
I min farfars hem stod möblerna alltid på samma sätt. De hade två rum och kök. I finrummet möttes man av ett fint marmorbord i empirestil. I detta rum stod också makarnas gustavianska dubbelsäng med baldakin över. I yttre stora rummet var farfars chiffonjé, en pinnsoffa och ett runt matbord. Jag minns denna möblering så väl därför att den aldrig rubbades. Detta i motsats till mitt eget föräldrahem, också två rum och kök, där mina systrar var ivriga att möblera om lösörena gång efter annan, så att jag har ett mycket diffust minne av de olika rummens karaktär
Mina varaktiga minnen av farfars hem är särskilt knutna till de årliga julbjudningarna, då släkten och grannarna förplägades med kaffe och dopp, det senare upplagt i ett stativ av runda bronserade skålar som staplats över varandra i en serie, som tillverkats av farfar och som efter behov kunde tillökas på höjden eller minskas. Naturligtvis bjöds även på lingonpäron, hjortron, sockrade lingon, åkerbärssylt osv.
Dessa bjudningar dominerades av gamla goda pitehistorier med framdragna original och äventyrligheter. Farfar, liksom pappa Emil, var en god historieberättare, ja, de var inte endast jovialiska utan även försedda med humor, i vart fall förmåga att förstå humor.
(Ur Ätt och bygd nr 11 april 1986)
Min far Oskar Emil Dahlbäck, f 1852 d 1907, vars inre svarade mot hans yttre utrustning, var modig, vågsam djärv, fröjdade sig att få trotsa faror, inte minst till sjöss när stormen ven och vågorna fräste vitt.
Religiöst var han uppfostrad – liksom jag – i den rosenianska pietismen, vilken under senare delen av 1800-talet dominerade livet i Norrland uppemot Tornedalen, där laestadianismen tog vid. Detta hindrade inte att hans religiositet vissa tider var alltför rigorös utan lämnade rum för en mer mänskligt betingad livsföring.
Till hans mörka stunder i livet hörde de tider, då han sökte bekämpa sin cigarettrökning. Han sade sig ha börjat röka redan vid 8 års ålder och han fortsatte därmed hela sitt liv. I min barndom rökte han pipa, men övergick under senare år till de finska cigaretterna Armero och Fenicia, som enligt uppgift skulle vara tillsatta med några opiumpreparat, som gjorde konsumenterna till slavar. Nogav. När pappa vaknade på natten, trevade han efter cigarettmunstycket, tände ett bloss, drog några drag och föll åter i sömn. Till mig sade han: ”Du förstår, jag vill inte förbjuda dig att röka. Det är den lättaste sak i världen att röka ändå, men jag vet att du har ett gott förstånd. Du ser hur jag pinas under mina fruktlösa försök att avstå. Vill du ditt eget bästa, så vet jag hur du gör”.
Sedan talade vi inte vid om detta problem. Jag blev abstinent och det har mått gott av.
I farfars plåt-och bleckslagarverkstad var han tidigt utlärd gesäll. Men då detta yrke var upptaget som försörjningskall, utbildade sig pappa Emil till garvare och etablerade sig som nygift i Källbomarks by i Byske socken, en avsides belägen plats, där han absolut inte kunde skaffa sig och de sina bärgning. I stället blev det konkurs samt återvändande till Piteå stad i den största misär. Tiderna var nu också de sämst tänkbara i detta avsides belägna Norrbotten. Endast sommartid var någon rörelse i gång. Det långt drygare vinterhalvåret sög man på ramarna. Att mina föräldrar kunde dra sig fram före det år på 1880-talet, då pappa blev tullroddare med 50 kr lön i månaden är mig obegripligt. På somrarna hade han dessförinnan anställning som eldare eller var det kanske maskinist på en hjulångare ”Två Bröder” och senare en del år som extra tullbevakare med kr 1,50 i dagtraktamente vid sågverken sommartid. Var familjen drog sig fram på vintertid, är mig en gåta. Ty då fanns inga arbetsförtjänster.
Sedan föräldrarna 1889 köpt gården nr 250 i kvarteret Strömmingen med två rum och kök, skaffade sig mamma extra inkomster genom att hyra ut rum för resande. En hel sommar hade hon sålunda en skjutbanefröken ”Fröken Hulda” liggande i storkammarn för 50 öre natten och med fritt kaffe och dopp varje morgon. Vi barn fick logera på vinden. Ibland hade hon ett cirkus-”papage”, en karusellfamilj eller ett resande teatersällskap. Vi barn fick då alltid fribiljetter till tillställningarna. Även föräldrarna kunde nog bevista dem
Med sådant, dvs teaterbesök etc, bragte nog föräldrarna i en skev ställning till lutherska missionsförsamlingen, som de ju tillhörde tidigare. Då nattgästerna stundom blev långliggare i staden till följd av dålig ekonomi, gjorde mor nog ofta stora förluster på uteblivna inackorderingar. Först när pappa 1897 blev kustuppsyningsman med 900 kr i årslön, upphörde rumsuthyrandet.
Långt dessförinnan sökte även pappa genom allehanda extra arbeten om vintrarna skaffa sig någon extra inkomst. Mot jularna tillverkade han ett förråd av bleckleksaker, formar för bakning, sparbössor, rivjärn, silar osv. Själv har jag ett vemodigt minne av uppdraget att gå i stadens gårdar och utbjuda dylika kramssaker. Jag utsattes då för ett närgånget förhör, vems pojke jag var etc samt allehanda reflexioner; ”Ska det vara nödvändigt att Emil Dahlbäck, som ju är fast anställd och har lön som tullroddare, har behov av att tjäna pengar på detta sätt?”. Naturligtvis blev jag stackars 6-7 års krake nedstämd av sådant bemötande och gjorde just inte så framgångsrika affärer utan kom hem tämligen tomhänt på mynt
En annan höst hade vi haft som inackorderingar två gipsmakare som göt änglar, Fortuna-bilder, hästar, katter, hundar i ett litet verkstadsutrymme på vår gård. Som dessa herrar var begivna på sprit, kom de på rest med hyran och deras gipsformar togs om hand som likvid med retentionsrätt.
Pappa och min bror John etablerade sig nu som gipsmakare och avyttrade gjutna och bronserade bilder med stor framgång runt om på landsbygden samt reste även på marknad till Torneå, där de var en hel vinter 1894, men utan större behållning, då de måste köpa en häst för återfärden till Piteå, vilken häst befanns oduglig och måste nedslaktas.
Som den händige tusenkonstnär han var sökte han på annat sätt komma åt extra inkomster. Sålunda annonserade han i tidningarna på orten att han slipade rakknivar, att han lagade fruntimmersbroscher och att han reparerade bjällror, klockor och tjukor till böndernas fimmelstänger osv.
En och annan slant kom väl in, men inte var det mycket. Ett är säkert; han lämnade intet oförsökt för att förbättra sin ekonomi.
Detta var också av högsta nöden. Förutom att han intill sekelskiftet hade fyra barn hemma över vintrarna, tyngdes familjens ställning av ett hypotekslån som måste betalas två gånger. Det var nämligen så att Bothniska Städernas Hypoteksförening gick i likvidation. Vår gård var belånad där. Men då väl inte amorteringarna vederbörligen antecknats å inteckningshandlingen gällde denna för fullt hos dess godtrosförvärvare. Detta elände tryckte föräldrarna i hög grad. Och den ständiga bristen på mynt torde ha starkt bidragit till den retliga ton och de häftiga lynnesutbrott som mina minnen från barnaåren överflödar av.
(Ur Ätt och bygd nr 12 juni 1986)
Min mor Johanna Gustava Dahlbäck, född von Ahn, f 1844, d 1924, härstammade som vi tidigare redogjort för från borgmästare J.G.Rothoff i Umeå. Modern var klädsömmerskan Ulrika von Ahn.
För mig har min mor uppgivit att hennes morfar skulle varit underofficer. Kyrkoböckerna redovisar honom som valthornist, senare korpral. Forskningarna i regementsrullorna lämnar en i ovisshet om hans rätta härstamning, då ju genom byte av vakansnummer, namnbyte också kan ha skett. Tämligen uteslutet är väl i varje fall släktens härstamning från den förnäme danske ståthållare i Norge som på 1700-talet residerade där, bördig såsom adelsman från Holstein.
Vad Rothoffs kallsinnighet gentemot sin dotter och hennes mor beträffar har jag inte kunnat räkna ut annat än att Rothoff tydligen avtalat med den Westermark, som blev hennes styvfar, att denne mot en kontant summa åtagit sig att gifta sig med barnamodern och därmed också drag försorg om barnet. Med detta antagande förklaras dels att han 1850 kunde avspisa det 6-åriga barnet med två riksdaler och dels att han efter ett helt livs ungkarlsstånd kallhamrat kunde donera bort sin stora förmögenhet till staden utan att, ens på kamoflerad väg, vid sitt livs slut komma ihåg henne med ens den minsta skärv.
Min mor Johanna uppfostrades tydligen till konfirmationsåldern på landet (Östanbäcken nr 8, Skellefteå lfs) och kom till Piteå för att hos en släkting till någon av föräldrarna, skräddare Baudin i Piteå, utbildas till sömmerska. (Modern Ulrika dog 1866. Samma år flyttade Johanna från hemmet i Östanbäcken 22 år gammal till Piteå). Hon har endast sex veckor åtnjutit skolundervisning och lärde sig aldrig att skriva, åtminstone kunde hon inte de stora bokstäverna. Hon var inte vidare skicklig att laga mat och det kan icke ha berott enbart på att hon lidit brist på ingredienser. Inte heller behärskade hon bakkonsten, vilket märktes vid julbaken. Däremot var hon skicklig sömmerska, låt vara att hon hela sitt liv fick dra sig fram med en handsymaskin. Sitt hem höll hon däremot i ordning. Inget hembiträde eller hjälp med tvätt anlitades, om inte på hennes gamla dar. Med sex barn och knappa inkomster slet hon ut sig. Till sin läggning var hon modig, rättfram och uppriktig. Vad mig beträffar har jag, som var mycket sjuklig före skolåldern, varit föremål för hennes omsorger.
Hon var en praktisk och tilltagen människa, handlingskraftig och resolut. Exempel härom har jag av ett barndomsminne. En kusin till pappa, järnhandlare i staden, hade förmått pappa att skriva på en låneväxel på 700 kr. Beloppet skulle användas till järnhandlarens bröllop. Mamma, som var en mästare att genomskåda sin makes förehavanden, plockade snart ur honom historien med växeln.
- ”Men du vet ju, att vi själva har usla affärer”, utbrast hon. – ”Och likaväl vet du, att järnhandlaren när som helst kan gå omkull”.
Nåja, farsgubben visste sig ingen råd. Skrivet var skrivet och Ernst Degermark är ju min kusin.
Men mamma gav sig inte.
- ”Är växeln belånad i bank?”
- ”Nej, jag skrev på den efter stängningsdags”. – ”Då vet jag vad jag skall göra”. Mamma klädde sig snygg och hemsökte bankdirektören samt bad honom att om möjligt icke godtaga växeln såsom fullt kreditvärdig, då ju både utställare och acceptant hade skraltiga affärer.
Det gick inte riktigt så. Utan bankdirektören underrättade järnhandlaren, då han kom med växeln att fru Dahlbäck besökt honom och motsatt sig att kredit utlämnades på hennes makes namn. Järnhandlaren hade då blivit så arg att han hade rivit sönder växeln. I stället vände han sig till sin svåger, som skrev på i stället. Han var folkskollärare och fick med sin då minimala inkomst och stora familj så småningom dras med hela beloppets förräntning och amortering.
Pappa Emil, men ej mor Johanna, blev bjuden till järnhandlarens bröllop. Ej långt därefter gjorde nämligen järnhandlaren konkurs. Mammas ingripande räddade den gången familjen från misär.
Hemmets ekonomi var, såsom antytts, inte vidare att skryta med. All sparsamhet iakttogs därför ideligen: ”Ät bröd barn. Det är billigaste födan. Skrapa, skrapa tallrikarna väl!”.
Förmaningen, om det var någon som inte åt upp, löd: ”Ni skall akta er, att Gud inte straffar er!” (Jä wal akt jä, att Gud itt straff jä!).
Ett enda ägg fick mamma att räcka till hela familjen på det sättet att hon löskokte det och sedan med en tesked bredde ut ett tunt lager ovanpå alla margaringåsarna. Ty smör användes sällan. Det var om man kom över någon tunna finnsmör, som jag minns vi betalade med kr 1,53 per kg.
Endast ett slags tvål, s k Finesstvål, den billigaste, kom till användning och då först sedan den i veckor legat på tork på murkransen och såmedelst utdrygats. Annars använde vi till toalettändamål tvållösning.
Varje fredag lämnades ”I vissen” en bytta filmjölk av Pålmarks Per, en bonde från Pålmarks by. Öppnandet av detta åtvartsfil (alltså med bibehållen grädde) samlade barnskaran omkring henne. Vi fick då var sin slatt av filgrädden. Stod så någon av grannarnas barn med i flocken och gapade, så trakterades även en sådan unge med en sked under den rättframma förmodan: ”Vet, du fäll int´ tungan utav näver, du heller”.
(Ur Ätt och bygd nr 13 oktober 1986)
Under mina första tonår i läroverket torde jag, som väl ofta händer i det utvecklingsskedet, att jag dråsade efter i läxläsningen och nedflyttades från primus till fjärde man i klassen eller så. Då jag inte kunde nöjaktig förklaring till denna deklassering, fattade kära mor misstanke att jag missgynnats av klassföreståndaren läroverkskollegan Lindholm, vanligen kallad ”Kattlonken”. Hon gick hem till honom och frågade vad orsaken kunde var till att jag åkt ned till fjärde plats. Vad hon fick till svar kan jag naturligtvis inte uppge. Nog av. Hon lät honom bara veta, att om orättvisa i fortsättningen skulle visas mot vår gosse, ”så vill jag låta magister Lindholm veta, att i så fall tar vi honom ur skolan och skickar honom att gå i läroverket i Falun där en farbror till min man är rektor, fil.dr. Carl Jonas Dahlbäck”. Jag vet inte om hon blev utkörd. Men morgonen därpå fick jag av magistern en skopa ovett med anledning av min mammas besök – icke utan ironiska utgjutelser över det förmenta släktskrytet, som ju var ytterst opåkallat och nog saknade allvarligt underlag. Felet var mitt. Jag hade varit lat. Men den läxan gjorde att jag så småningom återerövrade min position.
Ännu ett drag av hennes benägenhet för oproportionerliga reaktioner har jag från min barndoms ljuvligaste ”smultronställe”, lots-och fiskehamnen Rönnskär, en klippstrand på gränsen mot Västerbottens län.
Det var väl sommaren 1899, alltså sedan min far hade blivit kustuppsyningsman. Befordran hade tydligen i någon mån stigit honom åt huvudet. Från att tidigare varit avhållsam hände det numera att han någon enstaka gång drack ett glas med vänner.
En av hans tullroddare, som helst hade sett, att han dukade under för alkoholen, frestade honom gång på gång att ta så han blev ”lagom”. I detta tillstånd hade han dock ölsinne, bara det att han blev mera burdus och vågsam än vid nyktra vätskor. Den gång jag åsyftar, kom både pappa och hans besättningsman Bergström, gemenligen kallad ”Fågeln” eller ”Pippi” benämnd, seglande till Rönnskär i tämligen beskänkt tillstånd. Båda var uppsluppna och glada. Vi var nere vid hamnen för att ta emot. I stället för att staka sig fram mellan stenarna till båtlänningen där tullbåten ju skulle dragits upp av de mötande torrskodda lotsarna och fiskarna på platsen, hävde sig gubben Far över relingen ur båten och plumsade i sin uniform i land bärande sitt matsäcksskrin i ena handen och något bylte i den andra. Det blev klart även hans högljudda röst, som domderade över folkhopen att han var ganska ankommen.
Så småningom kom vi väl inomhus i vår egen stuga där kvällsvarden avåts under tystnad. Till all lycka upplät mamma Johanna inte sin mun utan vi gick alla tre och lade oss i våra stolpsängar. Jag sov som en stock ända tills jag i en tidig morgontimme vaknade av ett Herrans åskväder. Det var morsgumman som malde gubben skäppan full över hans onykterhet kvällen förut. Det hela kulminerade i en förklaring, att hon inte en dag längre tänkte dela säng och säte med en fyllehund, som skämt ut familjen inför hela befolkningen på skäret. Hon skulle nu gå ifrån honom, låta ro sig och pojken Oscar till närmaste by på fastlandet Kinnbäck, varifrån vi två skulle emigrera till Arendal i Norge, där hon hade sin bror, som var rik skeppare och redare.
Jag minns inte hur detta ultimatum för att få gubben Far att ta till bönboken avlöpte. Förmodligen smet jag ut till de andra pojkarna och lekte tills ovädret dragit förbi. När allt kom omkring, avlöpte det hela nästan omärkligt för mig, dock att pappa från den tiden blev medlem i stadens Blåbandsförening.
När jag nu ändå är inne på frågan om starka drycker i vår hem kan jag ju berätta om en tilldragelse som torde ha ägt rum året förut, dvs 1898. Det var en vacker sommarafton. Pappa hade bjudit hem till oss så där en 5-6 grannar och vänner som inte försmådde ett glas, men fastmer var glada skämtare och historieberättare. De satt i vårt sommarpyntade kök och mamma satte fram glas och kokade kaffe åt sällskapet. Egentligen var väl honom denna muntra kväll med vänner väl unnad. Men morsgumman som alltid tänkte på familjens ekonomi och på utsikterna vart det skulle ta vägen om hennes Emil alltmer hängåve sig åt sprit i dylika dryckersbröders sällskap, hade sina tankar för sig.
Medan gubbarna pokulerade och drog historier kom hon ut till mig och bad mig gå ett ärende, som jag dock borde behålla för mig själv. Jag skulle gå eller helst springa till min gudfruktige farfar på Norrmalm och be honom komma hem till oss ”västistan”, för pappa hade supkalas hemma och mamma skulle bli så glad om farfar bara kom inom dörren, utan att behöva säga något.
Snabbt som en pil var jag tillbaka till mor Johanna och rapporterade. Om en stund kom också mycket riktigt farfar i sin sommarpaletå och käpp med silverkrycka. Han hade tagit sig en aftonpromenad och ville, då han gick förbi, bara titta in och hälsa. Blotta åsynen av den religiöse och fromme gubben gjorde toddykumpanerna perplexa och den ene efter den andre fick brått att taga farväl. Dryckervarorna sopades bort och allt återgick till den torftigt triviala och tråkigt går söcknigheten. Nog har jag varit organiserad nykterist mest hela mitt liv. Men mer än en gång har jag tyckt att det var bra hårt att inte låta pappa få njuta en tämligen oskyldig samvaro med sina vänner. Och dock, ingen vet vart det skulle ha barkat hän till slut om inte mamma varit.
Hela hennes väsen var kritiskt, skeptiskt, misstänksamt gentemot en vacker yta, en vinkande lockelse, ett oskyldigt skämt, ja gentemot ett glatt ansikte en visad hjärtlighet, en öppen famn. Hon varnade alltid för inställsamma människor. Hela sitt liv hade hon framlevt under knapphetens kalla stjärna. Hon vågade icke gå med på någon sådan generös livsföring som kunde leda till misär eller försämrad ekonomi.
Därtill medverkade även hennes religiösa inställning. Hon hade ett vaket syndamedvetande och en skarp blick för andra människors skröpligheter. Men hennes teologiska hörnsten från Fosterlandsstiftelsen, att Jesus Kristus korsfästs, lidit, dött och uppstått för avplanande av den ångerfulla människans synder, hindrade henne från varje tanke på att syndaren själv i överensstämmelse med försoningens anda hade att vinnlägga sig om ett kristligt sinnelag i umgänget med andra medvandrare, t ex att behärska sig i stället för att brusa ut med skällsord, att bedja Gud bevara sig för att vara ovänlig mot en man inte kunde tåla. Nej, allt sådant fördömde hon; det var självgjorda gärningar, det var att vilja vara lik Gud och inte helt lita på nåden. Kom som där är – så syndig, så häftig, så oren och ovänlig man var – allt sonades genom blodet på korset. Och därmed punkt.
Icke desto mindre överflödade hennes mun av allehanda bibelspråk och vädjande uppfordringar: ”Den som vet det rätta och icke gör det – honom är det synd”. ”Vill du önska en människa ofärd, så önska henne högfärd”. ”Drinkare skola icke ärva Guds rike”.
Slut.
(Ur Ätt och bygd nr 14 december 1986)
| Åter Startsidan | Till Medlemsblad |